Idag har jag vart hemma hos en vän och druckit té och pratat en hel del bebis. Jag försöker lista ut vad jag ska ha i barnvagnen när bebisen kommit ut. Ska man ha åkpåse i vagnen och en tunnare overall, eller tjock overall o täcke. Något måste jag ha på plutten eftersom det finns en risk att man kanske kommer behöva amma eller om man av annan anledning behöver ta upp lille skutt så vill jag ju inte att hen ska frysa.. 

Det är så mycket man behöver lista ut och fixa innan bebisen kommer. Och jag vet ingenting, har ju aldrig fött barn förut, och inte haft spädbarn under vinterperioden förr. Så jag är helt grön, vet inget och noll erfarenhet, en sits jag inte är helt nöjd med. Föredrar att ha lite erfarenhet i alla fall. Men det går inte i detta fallet. 

Hur har ni gjort om ni har eller ska få vinterbebisar?

I söndags gick jag in i vecka 33. Och denna veckan börjar det kännas att jag är gravid. Dels har magen ploppat fram (det var bannemig på tiden) foglossningarna är påtagliga, framförallt när jag går upp på morgonen, eller på natten för att kissa. Jisses asså, det känns som att hela underredet ska trilla ut när jag reser mig. 

 

Sen har jag fått ett annat litet oroblem som håller på att driva mig till vansisnne. En inneboende i rumpan. Vi ska inte gå in på detalj, men fyfanbian vad det gör ont. 

Nåväl, bebisen har det bra och bullar runt i magen och på torsdag ska vi på vårt nästa ultraljud, äntligen! Ska bli mysigt att se Lille Skutt igen :)

 

 

 

I förmiddags var jag hos barnmorskan för de vanliga kontrollerna.

SF-mått: 29 cm

VIkt: 81 kg (dvs sex kilo plus)

Hjärtslag: 147 och fin pulsökning när hen vände på sig. 

 

Dessutom har Lille Skutt (som jag misstänkte) lagt sig med huvudet ner och låg väldigt stabilt där. Långt ner, fortfarande lite ruckbar, men barnmorskan tror inte att hen kommer vända på sig eftersom huvudet redan är så långt nere i mitt bäcken. Vilket också förklarar varför jag känt ett tryck och en stickande känsla i livmodertappen. Lilla bebisen gör sig redo för att komma ut till oss inom en snar framtid, och hen är så välkommen så. 

 

Nu vet jag hur bebisen ligger i min mage och vet vad det är jag känner när den buffar runt, vilket är kul, det ligger en liten, liten rumpa på vänster sida och det som känts på min högra höft är små händer som knuffar till emellanåt. Åh, lilla plutten. 

 

 

Nästa vecka, på torsdag, ska vi på vårt andra ultraljud och jag ser fram emot att få se bebisen igen och få veta hur stor den är. 

 

Idag hämtar vi barnen inför vår vecka, vilket ska bli härligt. Känns som att det var en evighet sen vi såg dem sist, så det är skönt att de äntligen kommer hem igen. 

 

 

Jag har varit gravid i sju månader, i lite mer än 30 veckor.

 

Det är lite mer än två månader kvar till BF, nio veckor. Dessa förbannade nio veckor känns som de aldrig kommer vara över. Inte för att jag har det jobbigt fysiskt på något sätt, tvärt om. Det är lättare än jag trodde att vara gravid, så här långt. 

 

De första tolv veckorna såg ut att bli långa, kändes som en evighet dem med, men tiden gick. Som den alltid gjort. Och kommer göra, men jag kan inte tänka mig att det någonsin kommer bli januari, det kommer aldrig bli julafton eller nyårsafton. Bebisen kommer aldrig komma ut till mig för nio veckor är längre tid än någon annan tid, och absolut längre än en evighet. 

 

Lille Skutt, nu ligger du i min mage och buffar runt och egentligen borde jag kanske inte känna såhär förrän jag gått över 40 veckor, men det finns dagar då jag längtar ihjäl mig efter att få känna hur du luktar i nacken, se vilken färg du har på ögonen, vilken färg du har på håret, att få pussa på din näsa, byta dina bajsblöjor, bädda ner dig i vagnen och se till att du har det mysigt, bära dig nära nära i bärsjalen, känna din hud mot min, räkna dina små tår och fingrar. Älska dig.