Med risk för att låta gnällig, om ni inte kan hantera det så vänd bort nu. För detta blir förmodligen det deppigaste och mest nedstämda inlägg jag kommer producera. Hoppas jag. Men jag måste få ut det och jag hoppas att någon kan ge mig lite pointers eller hjälp på vägen, för jag står handfallen och vet varken ut eller in längre. 

 

Jag har alltid haft svårt för hormontillskott, sedan jag var ung - när jag skulle ha preventivmedel i mina tonår provade jag alla sorters p-piller men hormonerna var helt omöjliga för mig att hantera. Antingen blev jag skogstokig eller deprimerad. Efter många års experimenterande valde jag att gå emot alla barnmorskors rekomendationer och gav mig inte förrän jag fick isatt en kopparspiral (hade även provat hormonspiral eftersom de inte skulle vara så mycket hormoner i, gick inte de heller). Åh, denna kopparspiral! Som en gudagåva, verkligen. Mensen minskade, likaså värken, inga bieffekter, jag var som vanligt, livet var härligt. 

 

Sen jag blev gravid har jag varit mer hängig och trött, och som jag varit inne på tidigare var tålamodet långt ifrån vad det en gång varit. Jag blev även väldigt känslig för stress, om jag blir det minsta uppstressad får jag ont i magen, och det är inte nådigt. Hela kroppen havererar, jag kan inte äta, inte dricka och inte gå på toaletten. Och de veckor vi har barnen är min insida ett inferno. De tjatar, bråkar, drar, klänger, skriker, slåss och allt sånt som barn gör. Men det tar inte många sekunder från det att de börjar retas eller bråka tills att jag blir helt förstörd. Detta leder till flertalet reaktioner hos mig och min omgivning;

 

1. Magen låser sig och gör ont. Omedelbart vill jag kunna trycka på en mute knapp, alternativt ge dem varsin lugnande och säta dem i vars ett hörn tills jag fått varva ner, vilket tar lång tid. Detta kan jag ju inte göra så det blir som en ond spiral; jag försöker få dem att lugna sig, slutat slåss eller bråka. De lyssnar inte, jag blir mer stressad och uppskruvad, ryter ifrån, de lyssnar. I fem minuter. Sen är det igång igen. Och inte har jag hunnit hitta något lugn i mig själv att utgå ifrån. Tillslut räcker de att någon av dem öppnar munnen, och oavsett vad som ska koma ut, så har jag i princip skällt ut dem direkt för att undivka mer bråk. Vilket gör mig ledsen och till världens tråkigaste människa som bara skäller, och det är inte så jag vill vara, och det är heller inte sån jag är egentligen. 

 

2. Jag försöker stålsätta mig, spärra in mina reaktioner och känslor. Detta göra jag undermedvetet, och det har alltid varit min tillflyktsort när något varit jobbigt. Stäng av allt, känn inget. Dö inombords. Så blir allt lättare - eller inte alls. Det har aldrig fungerat, aldrig, trots det så gör jag det varje gång. Det leder bara till att jag blir hård som en mur och inte släpper in barnen överuhudtaget. Heller inte min man. De får stå på utsidan och får endast ta del av mina utbrott när jag, trots mina försök att stänga av, blir stressad och får ont. 

 

3. Jag blir arg och ledsen för att ingen kan ta mig i handen, sätta mig ner och bara vara lugn med mig. Mysa med mig. Barnen vägrar vara i min närhet, klänger som apor på min man men närmar sig inte mig i onödan. Något som sårar mig jättemycket. Jag vill också bli kramad, älskad och omhändertagen. Men jag förstår ju självklart att man inte vill närma sig mig när jag är så arg och hård. Jag hade förmodligen inte agerat annorlunda än dem. 

 

4. Min man blir förbannad på mig för att jag skäller på barnen i onödan (vilket är befogat). Jag blir då vansinnig för att han skäller på mig och blir arg på mig. Varför kan han inte bara hjälpa mig. Varför kan han inte förstå att jag lider och plågas? Varför hjälper han inte mig med barnen? Få tyst på dem, lugna dem. Vadsomhelst. Hjälp mig! Sedan vid närmre eftertanke förstår jag att han inte har någon som helst aning om vad som händer inuti mig. Ja, han vet att jag är gravid, men han har inte den blekaste aning om exakt hur det känns och hur jag upplever det. Varför har han inte det? Jo, för jag säger inget. Jag har låst in mig bakom mina murar och tänker inte öppna och släppa in, tänker inte berätta för det gör ont, och det är jobbigt. 

 

Idag blev det dock på tok för mycket. Efter en sammandrabbning imorse vid frukostbordet låste jag in mig på toaletten för hela min värld rasade samman. Allt blev för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde knappt andas. 

 

Vi försökte diskutera därefter och prata ut om allt. Långt och länge försökte vi prata, komma till någon slags konsensus. Det känns inte som vi lyckades. Han säger att han vet inte vad han ska göra, jag kan inte säga mer än att jag behöver hjälp. Jag har försökt förklara, vrida och vända på det. Men inte kommer vi på någon lösning. Han kan inte trösta mig, säger han. Jag behöver hjälp, jag behöver någon mer som stöttar mig och ber barnen lugna sig ibland. För de är stirriga, och det hade varit skönt att slippa vara den som hela tiden måste säga ifrån, det hade varit skönt om de funnits en till vuxen som kunna stötta, säga ifrån och hjälpa mig lite. 

 

Just nu står jag handfallen. Den lilla sover middag och den stora spelar tv-spel med pappa, han är högljudd, stirrig och hetsar. Jag ber om lite lugn och ro. Säger min man något? Nej. Jag får be igen. Fortfarande inget stöd. Jag vet varken in eller ut, jag hoppas så att detta är övergående, att hormonerna lugnar sig snart och jag kan försöka bygga upp mig själv igen. 

 

Jag ska prata med min barnmorska när jag ska dit nästa gång, se vad hon säger. Men om ni varit med om något liknande, dela gärna med er.