Jag är medveten om att jag är fullständigt orimlig.
Publicerat den
Vi skulle åka in till stan, tänkte köpa lite bebiskläder för första gången. Vi snickesnackade om lite allt möjligt och jag berättade att jag skulle vilja åka till Astrid Lindgrens värld med barnen nästa sommar. Och att jag tänkte att barnens mamma ju kunde följa med (med en kompis eller respektive) men då att vi bor i varsin stuga. Ja sa min man... "Så kan jag och hon bo i en stuga o du o alla barnen i den andra"
Följden av detta, faktiskt oskyldiga skämt, blev att jag fullständigt flippade ut, vägrade gå någonstans med honom och med tårarna rinnandes ner för kinderna tog jag på mig och stormade iväg. Under tiden bad han om ursäkt o allt han kunde, men det spelade ingen roll. Hormonerna flippade ut! Och mitt i min hormonkaskad så inser Jag att det är en extrem överdrift från min sida, men hormonerna är så, så mycket starkare och mer överväldigande än Jag kan hantera så jag gick.
Nu har jag köpt bebisens första kläder ( från mig dvs) och vill åka hem, men jag skäms...
