Det har gått tre, nästan fyra månader sen hon kom till oss. Hon utvecklas, blir roligare, mer med och framförallt större så fort. Det är fantastiskt att få lov att vara med och se henne växa, och med det växer kärleken. 

 

Men jag har inte sovit en hel natt på tre, snart fyra månader. Efter sex veckor ville jag skjuta mig själv. Två månader in kunde jag bli så arg och irriterad att jag funderade på att springa in i betongväggen - med huvudet först - för att se om jag slocknade av det. Nu sitter jag, efter att ha ammat fem gånger mellan 22 - 04, i vardagsrummet med bebis bredvid mig i sitt babygym. För 04.14 var det dags att hålla morgon. Jag har tydligen missat det PM:et. 

Natten till igår var det samma visa men hon sov lite bättre. Problemet var bara att jag inte kunde somna när möjligheten bjöds, så jag låg spikvaken (kan man säga så? Nåja, nu gör jag det) i väntan på att hon skulle skrika av en dröm och/eller tappa nappen. 

 

Nu har jag gett upp. Utöver att känna mig som ett vandrande juver så inser jag att jag har absolut noll kontroll över mitt eget liv. Ironiskt nog är det den mest tillfredställande insikt jag fått så här långt. Jag kan alltså sluta försöka styra upp det. I alla fall nattsömnen, sova kan man göra när man är död.