Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag. 

Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra. 

Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten. 

Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt. 

Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov. 

Finaste sköldpaddan <3

 

Sista veckan på gång. Ja, jag kan ju gå över tiden, så klart, men det är ändå något speciellt med att påbörja den så kallade sista veckan. Vad gäller känningar har jag inga, förväntar mig heller inga eftersom min mamma inte hade förvärkar eller något, utan när det satte igång var det på riktigt direkt. Magen har inte sjunkit ner heller så det verkar inte vara redo på ett tag till, blir fortfarane andfådd när jag läser godnattsaga för barnen, haha. 

Lille Skutt rör sig som vanligt, far rundor emellanåt, och karatesparkar mig i revbenen om jag inte sitter ordentligt. 

 

Psykologiskt är det fortfarande lungt gällande förlossningen, känner mig redo och laddad för att ta mig an den utmaningen. Det som kan vara svårt är just nu innan, känner mig mer introvert, mer fokuserad på mig själv och vill ha lugn och ro omkring mig. Vilket krockar med barnen eftersom de vill ha action och far runt i lägenheten som två duracellkaniner, speciellt med tanke på att vi har faster på besök, såklart vill de ju leka med henne och hålla igång. Hade det bara varit jag & mannen med barnen så hade vi kunnat ha det rätt lungt, men med faster är det full rulle (vilket är fullt förståeligt, eftersom de inte ses så ofta) och det kan stressa igång mig till punkten då jag vill skjuta dem med bedövningspilar i rumporna bara för att få lite lugn och ro omkring mig, haha. Men det är bara att andas och försöka slappna av och släppa behovet av att kontrollera alla situationer. 

 

Igår firade vi jul med farmor och faster, imorgon kommer farfar och hans fru och hälsar på och stannar en natt. Så imorgon blir vi sju personer i vår lilla tvåa (kan ni ana hur mycket jag längtar efter att få flytta och få ett eget sovrum!!! Snart.) Finns det hjärterum, finns det stjärterum som de säger. Som tur är det bara en natt ;)

 

Nåja, har städat här hemma och ska slänga mig i duschen, faster och mannen tog barnen och gick på bio. 

När jag packade BB-väskan igår var inte mannen hemma, utan på AW med sitt jobb så jag kunde inte höra med honom om det fanns något speciellt han ville ha med sig. Så det gjorde jag imorse. 

Jag: Är där något speciellt du vill ha med dig till förlossningen? Mer än kalsonger och t-shirt

Han: Kalsonger? Vad ska jag med kalsonger?

Jag: Ja, men om du vill byta om. 

Han: Asså, jag kommer inte bajsa på mig!

 

Här försöker man vara omtänksam, jag hade velat byta underkläder innan man åker hem eller går ut eller ja, helt enkelt efter att förlossningen är över. Bara för detta hoppas jag att han bajsar på sig eller svettas mängder, så ska jag inte säga att där ligger kalsonger i väskan förrän han plågats ett tag. Mohahaha. 

 

 

Idag går jag in i vecka 32, magen har inte vuxit alls, snarare krympt (tack vare en ordentlig tarmrensning, ursäkta ärligheten). Enligt min app så är bebisen nu ca 42 cm och väger runt 1,8 kg i början av veckan och närmre 2 kg i slutet av veckan. Och fokuserar på att träna sina lungor. 

 

I delen om vad som händer i mammans kropp står det "förvånas du över hur stor din mage kan bli?" Och vad ska man svara på det? Haha, nej. Jag förvånas inte ett dugg av hur stor den kan bli, snarare tvärtom. Hur får du plats där inne lilla vän? Jag måste ha mer tomrum i buken än någon annan på denna jord.

 

Vikt: + 7kg

 

 

Mannen åkte igår till sin syster, som bor i Belgien, tillsammans med sin pappa. Så jag är all by my lonesome hela helgen, vilket jag är med blandade känslor. Å ena sidan är jag glad att få vara bara jag, å andra sidan saknar jag min man. Det till trots så var det skönt att vakna imorse (läs: väckas av Lille Skutts morgongympa) vid sju och gå upp, tända lite ljus och göra frukost till mig själv. Och när jag sen satte mig ner och slog på Morgonpasset i P3 så bestämde jag mig för att bara njuta dessa dagarna, för de är inte ofta men kan vara själv, och det kommer inte komma många sådana morgnar den närmsta framtiden heller. Så nu njuter jag av min kopp té i min fantastiska ensamhet där ingen annan kommer be mig om något eller vilja mig något, wow! 

 

Gårdagskvällen spenderade jag framför Idol med fötterna i två plastpåsar med en sörja som ska ta bort torr och död hud. Bara en sån sak, 90 minuter med påsade fötter. Det hade jag aldrig gjort om mannen varit hemma. Så nu den kommande veckan ska mina fötter, enligt instruktion, tappa all död och hård hud. Kanske inte jättetrevligt att gå och ömsa skinn i några dagar, men det kan det vara värt i efterhand om hälarna blir lena som bebisrumpor. Jag återkommer med resultat!