Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag. 

Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra. 

Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten. 

Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt. 

Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov. 

Finaste sköldpaddan <3