Godmorgon/förmiddag! 

Jag har varit vaken ett bra tag, men inte orkat ta mig i kragen och faktiskt gå upp ur sängen. Men det är skönt ibland när man kan och vill att bara ligga och dra sig. 

 

Idag går jag då in i vecka 12. Den sista mest osäkra veckan, som de säger. Det känns ju bra, att man kommer kunna gå ut officiellt och det kommer nog glädja min pappa som mest, han har suttit som på nålar och väntat på när han ska få sprida att han ska bli morfar, haha. 

 

För min del har illamåendet för det mesta lugnat sig, tröttheten är fortfarande närvarande. Tydligen är det så att min träningsvärk i den ena skinkan som inte velat ge med sig inte är träningsvärk; utan början till foglossning. Jomen tackar, haha. Så nu gör jag speciella övningar på kvällen för att försöka undkomma den smärta som det kan medbringa. Men häromdagen var jag ute och promenerade med min syster i ett par timmar, och herrejisses vad det gav för resultat. Jag kunde knappt ta mig upp ur soffan, och då har jag inte ens någon tjock mage -än... Så nu ska jag ge mitt allt för att försöka slippa, och framförallt för att göra tiden lättare för min kropp, den får utså påfrestningar så det räcker iom graviditeten. :)

 

Mina planer för helgen är lugna, ikväll blir det bio och min man åker iväg på friluftsäventyr imorgon och blir borta till söndag. Så jag tänkte ha en lugn och skön helg hemma. Bara jag. 

 

Snart ska jag börja producera magbilder åt er! Min syster ska fotografera mig varje vecka från och med näta vecka, så får ni se och jag får något att följa utveckligen med :) Hoppas ni håller ut ett litet tag till. 

Ja, det har lugnat sig sen jag kokade över. Det blev bättre, tack och lov. =)

 

Nu är jag mer normal, visst, hormonerna är fortfarande i mig och får mig att bli konstig emellanåt, MEN, de är så mycket bättre för mig. Jag har mer stöttning och jag känner mig inte ensam längre. 

 

På måndag ska jag till barnmorskan för mitt andra besök, nu ska hon ta en masa prover på mig och ha ett djupare samtal. Ska bli spännande och se vad som händer och vad som sägs, och framförallt hur det känns. Jag har ju en hel del att ta upp, haha, så de blir nog ett längre besök. 

 

Hur går det för er? Jag hör inte av er längre, mår ni bra?

Med risk för att låta gnällig, om ni inte kan hantera det så vänd bort nu. För detta blir förmodligen det deppigaste och mest nedstämda inlägg jag kommer producera. Hoppas jag. Men jag måste få ut det och jag hoppas att någon kan ge mig lite pointers eller hjälp på vägen, för jag står handfallen och vet varken ut eller in längre. 

 

Jag har alltid haft svårt för hormontillskott, sedan jag var ung - när jag skulle ha preventivmedel i mina tonår provade jag alla sorters p-piller men hormonerna var helt omöjliga för mig att hantera. Antingen blev jag skogstokig eller deprimerad. Efter många års experimenterande valde jag att gå emot alla barnmorskors rekomendationer och gav mig inte förrän jag fick isatt en kopparspiral (hade även provat hormonspiral eftersom de inte skulle vara så mycket hormoner i, gick inte de heller). Åh, denna kopparspiral! Som en gudagåva, verkligen. Mensen minskade, likaså värken, inga bieffekter, jag var som vanligt, livet var härligt. 

 

Sen jag blev gravid har jag varit mer hängig och trött, och som jag varit inne på tidigare var tålamodet långt ifrån vad det en gång varit. Jag blev även väldigt känslig för stress, om jag blir det minsta uppstressad får jag ont i magen, och det är inte nådigt. Hela kroppen havererar, jag kan inte äta, inte dricka och inte gå på toaletten. Och de veckor vi har barnen är min insida ett inferno. De tjatar, bråkar, drar, klänger, skriker, slåss och allt sånt som barn gör. Men det tar inte många sekunder från det att de börjar retas eller bråka tills att jag blir helt förstörd. Detta leder till flertalet reaktioner hos mig och min omgivning;

 

1. Magen låser sig och gör ont. Omedelbart vill jag kunna trycka på en mute knapp, alternativt ge dem varsin lugnande och säta dem i vars ett hörn tills jag fått varva ner, vilket tar lång tid. Detta kan jag ju inte göra så det blir som en ond spiral; jag försöker få dem att lugna sig, slutat slåss eller bråka. De lyssnar inte, jag blir mer stressad och uppskruvad, ryter ifrån, de lyssnar. I fem minuter. Sen är det igång igen. Och inte har jag hunnit hitta något lugn i mig själv att utgå ifrån. Tillslut räcker de att någon av dem öppnar munnen, och oavsett vad som ska koma ut, så har jag i princip skällt ut dem direkt för att undivka mer bråk. Vilket gör mig ledsen och till världens tråkigaste människa som bara skäller, och det är inte så jag vill vara, och det är heller inte sån jag är egentligen. 

 

2. Jag försöker stålsätta mig, spärra in mina reaktioner och känslor. Detta göra jag undermedvetet, och det har alltid varit min tillflyktsort när något varit jobbigt. Stäng av allt, känn inget. Dö inombords. Så blir allt lättare - eller inte alls. Det har aldrig fungerat, aldrig, trots det så gör jag det varje gång. Det leder bara till att jag blir hård som en mur och inte släpper in barnen överuhudtaget. Heller inte min man. De får stå på utsidan och får endast ta del av mina utbrott när jag, trots mina försök att stänga av, blir stressad och får ont. 

 

3. Jag blir arg och ledsen för att ingen kan ta mig i handen, sätta mig ner och bara vara lugn med mig. Mysa med mig. Barnen vägrar vara i min närhet, klänger som apor på min man men närmar sig inte mig i onödan. Något som sårar mig jättemycket. Jag vill också bli kramad, älskad och omhändertagen. Men jag förstår ju självklart att man inte vill närma sig mig när jag är så arg och hård. Jag hade förmodligen inte agerat annorlunda än dem. 

 

4. Min man blir förbannad på mig för att jag skäller på barnen i onödan (vilket är befogat). Jag blir då vansinnig för att han skäller på mig och blir arg på mig. Varför kan han inte bara hjälpa mig. Varför kan han inte förstå att jag lider och plågas? Varför hjälper han inte mig med barnen? Få tyst på dem, lugna dem. Vadsomhelst. Hjälp mig! Sedan vid närmre eftertanke förstår jag att han inte har någon som helst aning om vad som händer inuti mig. Ja, han vet att jag är gravid, men han har inte den blekaste aning om exakt hur det känns och hur jag upplever det. Varför har han inte det? Jo, för jag säger inget. Jag har låst in mig bakom mina murar och tänker inte öppna och släppa in, tänker inte berätta för det gör ont, och det är jobbigt. 

 

Idag blev det dock på tok för mycket. Efter en sammandrabbning imorse vid frukostbordet låste jag in mig på toaletten för hela min värld rasade samman. Allt blev för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde knappt andas. 

 

Vi försökte diskutera därefter och prata ut om allt. Långt och länge försökte vi prata, komma till någon slags konsensus. Det känns inte som vi lyckades. Han säger att han vet inte vad han ska göra, jag kan inte säga mer än att jag behöver hjälp. Jag har försökt förklara, vrida och vända på det. Men inte kommer vi på någon lösning. Han kan inte trösta mig, säger han. Jag behöver hjälp, jag behöver någon mer som stöttar mig och ber barnen lugna sig ibland. För de är stirriga, och det hade varit skönt att slippa vara den som hela tiden måste säga ifrån, det hade varit skönt om de funnits en till vuxen som kunna stötta, säga ifrån och hjälpa mig lite. 

 

Just nu står jag handfallen. Den lilla sover middag och den stora spelar tv-spel med pappa, han är högljudd, stirrig och hetsar. Jag ber om lite lugn och ro. Säger min man något? Nej. Jag får be igen. Fortfarande inget stöd. Jag vet varken in eller ut, jag hoppas så att detta är övergående, att hormonerna lugnar sig snart och jag kan försöka bygga upp mig själv igen. 

 

Jag ska prata med min barnmorska när jag ska dit nästa gång, se vad hon säger. Men om ni varit med om något liknande, dela gärna med er. 

Herrejisses, eftersom man inte får ta pollenmedicin när man är gravid så har jag fått klara mig utan. Vilket är fullständig kaos för mig, haha. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag nyser om dagen, och näsan kliar, ögonen kliar och snoret rinner. (förlåt om ni är känsliga) Dessutom så har man tydligen lättare att blöda, som gravid, eftersom slemhinnorna blir mer torra och sköra, om jag förstått min bm rätt, vilket innebar att jag imorse vaknade av att jag fått näsblod. Vilket jag nog inte haft sen jag var 13, haha. Så kan det gå om man kliar och snyter sig för mycket =). Barnen hade i alla fall roligt åt mig när jag gick runt med tussar i näsan. 

 

Så jag har flyttat ut luftrenaren till min säng och får sova med fönstrena stängda och barnen får byta kläder när de kommer hem efter att ha rullat sig i gräset på dagis. Ska prata med min bm nästa gång jag ska dit, om ca en vecka, och höra om det finns något att göra, eller om det bara är att bita ihop och hoppas på det bästa och att pollensäsongen försvinner snabbt. 

 

Har ni några tips mot pollenallergi? Eller har ni upplevt något liknande?

 

Hoppas ni får en fin dag, här är det ungefär 30 grader och luften står helt still, nästan som utomlands :D

 

 

Nu är vecka tio påbörjad, 9+4 - så den har varit påbörjad ett tag. 

 

I fredags var vi hos barnmorskan, hon berättade om vad man ska och inte ska äta. Dessutom fick vi en bok om att vänta barn. Allt detta gjorde det lite mer verkligt, under någon timme därefter kändes det som att det började sjunka in. Men sen försvann det. Vi ska dit igen i juli, för att ta blodprov, urinprov och lite sånt. Ett längre beök, så vi får se om de kanske sjunker in igen. :) 

 

Vi fick även veta att vi ska göra ultraljud i mitten på augusti, det kändes (känns) helt galet. Det är inte ens två månadet dit, och då kommer jag vara tjock om magen. Jag. Det är så ofattbart. Jag har försökt göra allt för att få in det i huvudet, kollat på mammakläder, men även det känns helt orimligt, att jag skulle komma dit, att jag skulle behöva sådana kläder, med mudd på magen och tröjor med extra plats för magen. Herregud, NÄR förstår man?

 

Idag skiner solen och jag har lite ärenden att uträtta, så jag hoppas ni får en fin dag!

Hej hej hallå! 

 

Imorgon ska vi på vårt första BM möte. Inskrivning som jag förstått det. Det känns så spännande, jag har ingen aning om vad som egentligen kommer hända.. Blodprov och sånt kanske.. hmm.. För första gången i mitt liv vandrar jag verkligen i blindo, har ingen aning om vad som ska hända, hur det ska kännas, hur man ska tänka, vad man ska göra o.s.v och jag måste säga att ni har varit ett fantastiskt stöd! Så tack!! 

 

Det hade varit kul om man hade fått göra ett ultraljud, men jag har förstått att man gör det först mellan vecka 18-20 så det är bara att vänta. Men jag ser fram emot att höra vad hon har att säga och få lite mer insikt i vad som egentligen händer och är i rullning. Och kanske, kanske det känns mer 'på riktigt' när man varit där, för jag har fortfarande svårt att förstå, svårt att tro på det. Speciellt nu sen jag slutat jobba, jag mådde otroligt dåligt under tiden jag jobbade, mest ångest och liknande. Vilket gav mig magkatarr och gjorde mig så lite och ömtålig. Men sen jag sa upp mig och nu har varit ledig i några dagar så börjar jag bli mig själv igen. Vilket resulterar i att jag mår väldigt bra! Inget illamående, inte ont i magen och framförallt ingen stress och ångest. De enda tecken jag har kvar på en graviditet är ökad aptit och tröttheten, jag sover middag varje dag. Något jag a-l-d-r-i-g gjort innan. Det krävdes extrema anledningar för att jag skulle kunna somna mitt på dagen. Nu slocknar jag på studs, haha. 

 

Nåja, idag har vi ganska tråkigt väder här, så jag ska bege mig ut och träffa min mamma hade jag tänkt, nu när lägenheten är ren och alla kläder, och jag menar alla (ca 7 maskiner) är rena och torra. 

 

Om ni har några tips eller erfarenheter inför första BM besöket få nu hemskt gärna dela med er! Eller om de finns något som jag borde fråga om.. 

 

Hoppas ni får en fantastisk dag!

Godmorgon! 

 

Nyss vaknat och barnen ligger i andra rummer och kivas "den som sa de kan va de" osv. Lungt sålänge de stannar där inne. :)

 

Ska alldeles strax resa mig och göra lite yoga innan jag och barnen äter frukost och sen kör vi till dagis. Lämnar ju barnen för mammavecka idag, så när jag kommer hem sen hade jag tänkt storsäda, tvätta och titta på Game of Thrones. Har missat en massa när jag jobbar och nu när jag varit hemma med den lilla. 

 

Hoppas ni får en fin dag! 

Det är vår vecka att ha barnen..Sista dagen idag dock, imorgon blir det dagis och mammans vecka påbörjas. Då ska jag vila ut och styra upp hemmet och bara vara jag, bara med mig själv. Så fantastiskt. :) För mig har det varit otroligt påfrestande och jobbigt att ha med den minsta att göra, dels har hon varit fruktansvärt bråkig och dels har jag inte det tålamod som jag brukar ha. Och de senaste två dagarna har hon varit hemma från dagis eftersom min man trodde hon hade lite feber igår morse, det hade hon inte(!) kan jag säga. Energin och kroppen är på topp och hennes humör i botten. Försöker roa henne och går ut men inget passar. 

 

Och runt omkring mig finns det bara jobbiga barn som gör livet surt för sina föräldrar och jag håller på att bli tokig. Bara igår när vi skulle hämta pappa och storebror på simskolan så var där en unge, i typ 2- års åldern som fullständigt flippade ut om inte hon fick pecis exakt som hon ville, vilket är svårt på en offentlig plats där andra barn också vistas, man kan inte få allt. Hon bara skrek, och skrek, och skrek. Och för tillfället så går jag från lugn och glad till vansinne (känns det som) på en millisekund. Inte för att jag får något utlopp för det, men herregud vad jag önskade att hon bara försvunnit, poff, borta. 

 

Jag har varit omringad av sådana ungar, vilket känns sisådär när man själv väntar barn.. Läste någonstans att de är ganska vanligt att man upplever barn som jobbigare än vanligt vid vecka nio, och jag hoppas så att det stämmer. För såhär står jag inte ut med mig själv. 

 

Jag har slutat jobba nu, jag mådde inte alls bra med att jobba 12 timmar om dagen och snart skulle det vara nattarbete, något jag inte tror är bra för barnet, eller mig för den delen, just nu. Så jag valde att avsluta och söka annat över sommaren och hösten. Det känns riktigt bra i alla fall, jag mår betydligt bättre, både psykiskt och fysiskt.

 

Dessutom kommer jag ha mer till för bloggen, något jag hoppas ni kommer uppskatta. För om nu allt fortsätter som de gjort kommer det snart bilder, det verkar redan som att det händer saker här. Kroppen ändras en hel del, brösten är någon storlek större och magen har blivit hård och putar lite, kan bero på tarmar men det händer saker! Min man tycker det är otroligt spännande och det är mysigt att han vill va så delaktig. 

 

 

 

Godmorgon!

Igår och idag har jag lediga dagar, jobbar imorgon och på torsdag, sen är jag ledig hela helgen, och på onsdag kommer barnen hit för pappavecka :) Förmodligen åker vi till farfar (barnens) till helgen, vilket ska bli riktigt skönt! 

 

Här går det framåt, det finns tyvärr inga kuliga bilder än, men det händer en hel del. Kroppen ändras från dag till dag, magen har fått en liiiiten kula (förmodligen bara bajs, haha) men den har ändrat form och som jag nämt innan så händer det helt galna grejer med brösten hela tiden, vårgårdarna är större och mörkare och brösten är två storlekar större. 

 

Illamåendet har lagt sig (peppar, peppar) och jag tror att jag börjar få koll på matvanorna, det känns bra men jag måste lägga ner mycket energi på att äta, och framförallt äta rätt, i den bemärkelse; vad kroppen behöver. Det mesta jag ätit på sistone har smakat papper, förutom vattenmelon och apelsin. Igår åt jag en helt fantastisk macka på ett fik, det var en upplevelse likt inget annat. Lyckan var total, haha! 

 

Nåväl, nu ska jag försöka städa lite här hemma och sen ska jag baka en tårta till min plastfar som fyller år idag :)