En vecka
Publicerat den
Hon blev en vecka idag. Vår finaste lilla skapelse. Hon är alldeles underbar, helt perfekt och kärleken till henne är oändlig.
Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag.
Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra.
Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten.
Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt.
Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov.
Finaste sköldpaddan <3
Vecka 40
Publicerat den
Många kvinnor känner sig uppgivna och trötta på graviditeten när den är fullgången. Man vill bara att barnet ska komma ut. En del funderar över om det är möjligt att sätta igång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Men förlossningen kan inte tvingas igång, och det är bäst att barnet får komma när det är klart. Barnmorskan på MVC kan svara på frågor man kan ha runt förlossningsstarten.
I genomsnitt väger ett barn i den här veckan ungefär 3,6 kilo och är cirka 51 centimeter långt, men vikten och längden kan variera mycket.
Moderkakan väger runt ett halvt kilo. Den kommer att fortsätta ge fostret näring ännu en tid. (www.1177.se)
Sista veckan på gång. Ja, jag kan ju gå över tiden, så klart, men det är ändå något speciellt med att påbörja den så kallade sista veckan. Vad gäller känningar har jag inga, förväntar mig heller inga eftersom min mamma inte hade förvärkar eller något, utan när det satte igång var det på riktigt direkt. Magen har inte sjunkit ner heller så det verkar inte vara redo på ett tag till, blir fortfarane andfådd när jag läser godnattsaga för barnen, haha.
Lille Skutt rör sig som vanligt, far rundor emellanåt, och karatesparkar mig i revbenen om jag inte sitter ordentligt.
Psykologiskt är det fortfarande lungt gällande förlossningen, känner mig redo och laddad för att ta mig an den utmaningen. Det som kan vara svårt är just nu innan, känner mig mer introvert, mer fokuserad på mig själv och vill ha lugn och ro omkring mig. Vilket krockar med barnen eftersom de vill ha action och far runt i lägenheten som två duracellkaniner, speciellt med tanke på att vi har faster på besök, såklart vill de ju leka med henne och hålla igång. Hade det bara varit jag & mannen med barnen så hade vi kunnat ha det rätt lungt, men med faster är det full rulle (vilket är fullt förståeligt, eftersom de inte ses så ofta) och det kan stressa igång mig till punkten då jag vill skjuta dem med bedövningspilar i rumporna bara för att få lite lugn och ro omkring mig, haha. Men det är bara att andas och försöka slappna av och släppa behovet av att kontrollera alla situationer.
Igår firade vi jul med farmor och faster, imorgon kommer farfar och hans fru och hälsar på och stannar en natt. Så imorgon blir vi sju personer i vår lilla tvåa (kan ni ana hur mycket jag längtar efter att få flytta och få ett eget sovrum!!! Snart.) Finns det hjärterum, finns det stjärterum som de säger. Som tur är det bara en natt ;)
Nåja, har städat här hemma och ska slänga mig i duschen, faster och mannen tog barnen och gick på bio.
Jag är medveten om att jag är fullständigt orimlig.
Publicerat den
Vi skulle åka in till stan, tänkte köpa lite bebiskläder för första gången. Vi snickesnackade om lite allt möjligt och jag berättade att jag skulle vilja åka till Astrid Lindgrens värld med barnen nästa sommar. Och att jag tänkte att barnens mamma ju kunde följa med (med en kompis eller respektive) men då att vi bor i varsin stuga. Ja sa min man... "Så kan jag och hon bo i en stuga o du o alla barnen i den andra"
Följden av detta, faktiskt oskyldiga skämt, blev att jag fullständigt flippade ut, vägrade gå någonstans med honom och med tårarna rinnandes ner för kinderna tog jag på mig och stormade iväg. Under tiden bad han om ursäkt o allt han kunde, men det spelade ingen roll. Hormonerna flippade ut! Och mitt i min hormonkaskad så inser Jag att det är en extrem överdrift från min sida, men hormonerna är så, så mycket starkare och mer överväldigande än Jag kan hantera så jag gick.
Nu har jag köpt bebisens första kläder ( från mig dvs) och vill åka hem, men jag skäms...
Vecka 30
Publicerat den
Bebisen.
Barnet växer och växer. Nu börjar proportionerna likna ett nyfött barn. Hjärnan växer och veckar ihop sig mer och mer. Nu är det trångt därinne, men barnet kan fortfarande slå kullerbyttor och röra sig ganska fritt. Många mammor säger att om barnet rörde sig mycket i magen är det aktivt även utanför.
Vikt 1 600 gram.
Egna reflektioner: Magen växer och bebisen blir större och starkare. Jag anar en tillväxtperiod eftersom mina hormoner spelar mig ett spratt och har gjort det i tre dagar nu. Fruktansvärt nere till jätteglad på ingen tid alls, och vise versa.
Idag är en nere-dag. Eller rättare sagt, nere-kväll. Dagarna har varit igång, vi har jobbat med vårt byggprojekt på yogastudion sen i torsdags och idag var min sista dag. Så om dagarna har det varit full rulle, vilket märkts på kvällen. Kombinationen av hormoner och trötthet, jisses, jag har drömt så mycket arga drömmar och igår var jag på så dåligt humör att det enda jag kunde göra var sitta rätt upp och ner och vänta på att klockan skulle bli läggdags. Denna kvällen är inte riktigt lika tuff, men jag är helt färdig. Imorgon ska vi på andra delen av förlossnings utbildningen, sen ska vi hämta barnen en dag tidigare så det är inte den längsta återhämtningsperioden men det ska nog gå bra.
Magen, vecka 30 (29+1)
Vecka 28
Publicerat den
Bebisen:
Nu har barnet stora chanser att överleva om det skulle komma. Barnet har ökat i vikt cirka tio gånger de senaste elva veckorna.
Barnet kan fortfarande vända sig ett tag till. De flesta barn brukar sedan lägga sig tillrätta med huvudet nedåt i födelsekanalen fast en del lägger sig istället på sidan eller med stjärten nedåt. Då kan man försöka vända barnet när det är ca 1 månad kvar till förlossningen. Hjärnan börjar forma de olika vecken. Hittills har den varit ganska slät. Vikt 1 200 gram.
Mamman:
Nu börjar tredje trimestern, den sista tredjedelen av graviditeten. Brösten kan börja läcka mjölk. Du kan ha ökat åtta till elva kilo eller mer. En del kvinnor kan känna sig stora och tunga och ha svårt att röra sig obehindrat. Känsloyttringar och reaktioner kan åter bli starka som i första trimestern.
- taget från vårdguiden -
Egna reflektioner: Bebisen rör sig lite mindre, men är fortfarande tuff där inne. Buffar runt och jag känner tydligare om den ligger långt nere eller om den bytt ställning och ligger högre upp med den största delen av kroppen. De senaste dagarna har jag varit betydligt mer nära till gråt, såg en dokumentär om Katy Perry vilken jag snyftade mig igenom när hon skilde sig från Russel Brand (usch som jag led med henne) imorse vaknade jag av en dröm, drömde att min man var sjuk, dödssjuk och skulle försöka ge sig själv en elchock för att förlänga sin livstid med någon vecka. Men det var förknippat med en risk att hjärtat kanske kan stanna av helt. Så jag satte mig i drömmen och kramade honom och gråtandes berättade jag hur mycket jag älskade honom. Så när jag vaknade och han låg bredvid mig i sängen bröt jag ihop och kramade om honom hårt i typ en halvtimme samtidigt som tårarna rann och jag var så tacksam och glad för att han fanns på riktigt och levde.
Så känsloexplosionerna är som de var i början av graviditeten kan man ju lungt säga, haha.
Vi har spenderat helgen med att vara snickare i yogastudion, de har flyttat och min man har jobbat en hel del med dem sen tidigare och nu ville de ha hjälp med att bygga en ny reception så vi har byggt dagarna i ända, vilket var riktigt roligt, och jag var verkligen glad för att jag inte är så stor om magen, det hade ju gjort allt mycket svårare om magen hade tagit mer plats.
Vikten vet jag inte något om än, har inte vägt mig denna veckan, ska göra det så jag återkommer med det. :)
Ursäkta soppåsarna, har fortsatt med min storstädning men har inte hunnit ner med skräpet än. Vecka 28 (27+1)
Hur går det för er? Jag vet att ni är här inne, ser statistiken, men hör inget ifrån er, är såå nyfiken på hur det går för er andra! Vissa har ju egna bloggar som jag följer, men jag har en hel del läsare som inte har eller har delat med sig av sin bloggadress; vad händer i era liv? Saknar er :)
Nu ska jag göra mig i ordning och slänga soporna!
Med risk för att vara för ärlig...
Publicerat den
...jag kan inte låta bli att dela med mig av detta.
Ett vanligt problem som gravid är just förstoppning. Det är något hormon som gör så att tarmarna jobbar långsammare och gör det svårt att gå på toa. och om ni, som jag, får ont i magen om ni inte kan bajsa på en dag eller två så är detta det bästa ni kommer få ut av min blogg: clementiner/satsumas.
Jag har alltid älskat clementiner och blev överlycklig när jag hittade små gula satsumas på Malmborgs häromdagen. Och ännu bättre var det att efter två stycken så ville magen samarbeta igen. Tjoho! Så inte nog med att man får i sig lite vitaminer, ut kommer skräpet också.
Nåja, nog med avföringsinlägget.
Prova!
Det här med hormoner
Publicerat den
Med risk för att låta gnällig, om ni inte kan hantera det så vänd bort nu. För detta blir förmodligen det deppigaste och mest nedstämda inlägg jag kommer producera. Hoppas jag. Men jag måste få ut det och jag hoppas att någon kan ge mig lite pointers eller hjälp på vägen, för jag står handfallen och vet varken ut eller in längre.
Jag har alltid haft svårt för hormontillskott, sedan jag var ung - när jag skulle ha preventivmedel i mina tonår provade jag alla sorters p-piller men hormonerna var helt omöjliga för mig att hantera. Antingen blev jag skogstokig eller deprimerad. Efter många års experimenterande valde jag att gå emot alla barnmorskors rekomendationer och gav mig inte förrän jag fick isatt en kopparspiral (hade även provat hormonspiral eftersom de inte skulle vara så mycket hormoner i, gick inte de heller). Åh, denna kopparspiral! Som en gudagåva, verkligen. Mensen minskade, likaså värken, inga bieffekter, jag var som vanligt, livet var härligt.
Sen jag blev gravid har jag varit mer hängig och trött, och som jag varit inne på tidigare var tålamodet långt ifrån vad det en gång varit. Jag blev även väldigt känslig för stress, om jag blir det minsta uppstressad får jag ont i magen, och det är inte nådigt. Hela kroppen havererar, jag kan inte äta, inte dricka och inte gå på toaletten. Och de veckor vi har barnen är min insida ett inferno. De tjatar, bråkar, drar, klänger, skriker, slåss och allt sånt som barn gör. Men det tar inte många sekunder från det att de börjar retas eller bråka tills att jag blir helt förstörd. Detta leder till flertalet reaktioner hos mig och min omgivning;
1. Magen låser sig och gör ont. Omedelbart vill jag kunna trycka på en mute knapp, alternativt ge dem varsin lugnande och säta dem i vars ett hörn tills jag fått varva ner, vilket tar lång tid. Detta kan jag ju inte göra så det blir som en ond spiral; jag försöker få dem att lugna sig, slutat slåss eller bråka. De lyssnar inte, jag blir mer stressad och uppskruvad, ryter ifrån, de lyssnar. I fem minuter. Sen är det igång igen. Och inte har jag hunnit hitta något lugn i mig själv att utgå ifrån. Tillslut räcker de att någon av dem öppnar munnen, och oavsett vad som ska koma ut, så har jag i princip skällt ut dem direkt för att undivka mer bråk. Vilket gör mig ledsen och till världens tråkigaste människa som bara skäller, och det är inte så jag vill vara, och det är heller inte sån jag är egentligen.
2. Jag försöker stålsätta mig, spärra in mina reaktioner och känslor. Detta göra jag undermedvetet, och det har alltid varit min tillflyktsort när något varit jobbigt. Stäng av allt, känn inget. Dö inombords. Så blir allt lättare - eller inte alls. Det har aldrig fungerat, aldrig, trots det så gör jag det varje gång. Det leder bara till att jag blir hård som en mur och inte släpper in barnen överuhudtaget. Heller inte min man. De får stå på utsidan och får endast ta del av mina utbrott när jag, trots mina försök att stänga av, blir stressad och får ont.
3. Jag blir arg och ledsen för att ingen kan ta mig i handen, sätta mig ner och bara vara lugn med mig. Mysa med mig. Barnen vägrar vara i min närhet, klänger som apor på min man men närmar sig inte mig i onödan. Något som sårar mig jättemycket. Jag vill också bli kramad, älskad och omhändertagen. Men jag förstår ju självklart att man inte vill närma sig mig när jag är så arg och hård. Jag hade förmodligen inte agerat annorlunda än dem.
4. Min man blir förbannad på mig för att jag skäller på barnen i onödan (vilket är befogat). Jag blir då vansinnig för att han skäller på mig och blir arg på mig. Varför kan han inte bara hjälpa mig. Varför kan han inte förstå att jag lider och plågas? Varför hjälper han inte mig med barnen? Få tyst på dem, lugna dem. Vadsomhelst. Hjälp mig! Sedan vid närmre eftertanke förstår jag att han inte har någon som helst aning om vad som händer inuti mig. Ja, han vet att jag är gravid, men han har inte den blekaste aning om exakt hur det känns och hur jag upplever det. Varför har han inte det? Jo, för jag säger inget. Jag har låst in mig bakom mina murar och tänker inte öppna och släppa in, tänker inte berätta för det gör ont, och det är jobbigt.
Idag blev det dock på tok för mycket. Efter en sammandrabbning imorse vid frukostbordet låste jag in mig på toaletten för hela min värld rasade samman. Allt blev för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde knappt andas.
Vi försökte diskutera därefter och prata ut om allt. Långt och länge försökte vi prata, komma till någon slags konsensus. Det känns inte som vi lyckades. Han säger att han vet inte vad han ska göra, jag kan inte säga mer än att jag behöver hjälp. Jag har försökt förklara, vrida och vända på det. Men inte kommer vi på någon lösning. Han kan inte trösta mig, säger han. Jag behöver hjälp, jag behöver någon mer som stöttar mig och ber barnen lugna sig ibland. För de är stirriga, och det hade varit skönt att slippa vara den som hela tiden måste säga ifrån, det hade varit skönt om de funnits en till vuxen som kunna stötta, säga ifrån och hjälpa mig lite.
Just nu står jag handfallen. Den lilla sover middag och den stora spelar tv-spel med pappa, han är högljudd, stirrig och hetsar. Jag ber om lite lugn och ro. Säger min man något? Nej. Jag får be igen. Fortfarande inget stöd. Jag vet varken in eller ut, jag hoppas så att detta är övergående, att hormonerna lugnar sig snart och jag kan försöka bygga upp mig själv igen.
Jag ska prata med min barnmorska när jag ska dit nästa gång, se vad hon säger. Men om ni varit med om något liknande, dela gärna med er.
