Jag har varit gravid i sju månader, i lite mer än 30 veckor.

 

Det är lite mer än två månader kvar till BF, nio veckor. Dessa förbannade nio veckor känns som de aldrig kommer vara över. Inte för att jag har det jobbigt fysiskt på något sätt, tvärt om. Det är lättare än jag trodde att vara gravid, så här långt. 

 

De första tolv veckorna såg ut att bli långa, kändes som en evighet dem med, men tiden gick. Som den alltid gjort. Och kommer göra, men jag kan inte tänka mig att det någonsin kommer bli januari, det kommer aldrig bli julafton eller nyårsafton. Bebisen kommer aldrig komma ut till mig för nio veckor är längre tid än någon annan tid, och absolut längre än en evighet. 

 

Lille Skutt, nu ligger du i min mage och buffar runt och egentligen borde jag kanske inte känna såhär förrän jag gått över 40 veckor, men det finns dagar då jag längtar ihjäl mig efter att få känna hur du luktar i nacken, se vilken färg du har på ögonen, vilken färg du har på håret, att få pussa på din näsa, byta dina bajsblöjor, bädda ner dig i vagnen och se till att du har det mysigt, bära dig nära nära i bärsjalen, känna din hud mot min, räkna dina små tår och fingrar. Älska dig.