3 månaders vaccination
Publicerat den
Det går högt och lågt idag.
Lille Skutt firar tre månader idag!! Tjohoo.
Vi tog första vaccinationen idag. Usch och fy. Hon grät, jag grät, pappan klappade på oss. Såklart satt hon hos pappa eftersom han var den som var lugnast och skulle förbli lugn men jag stod inte emot när hon grät efteråt, ville bara krama och trösta, trots att mina tårar rann de med.
Men det blev bra. Vi grät o kramades och sen somnade hon i vagnen. Och där ligger hon nu. Älskade ängel, vilka känslor man känner för en så liten människa ❤️
En vecka
Publicerat den
Hon blev en vecka idag. Vår finaste lilla skapelse. Hon är alldeles underbar, helt perfekt och kärleken till henne är oändlig.
Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag.
Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra.
Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten.
Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt.
Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov.
Finaste sköldpaddan <3
Frånvaro
Publicerat den
Förlåt min frånvaro men det pågår en världsomvälvande omställning och inställning hos oss. Tiden och lusten till att skriva ett inlägg finns inte just nu.
Men jag lovar att återkomma såfort vi landat.
BF+1
Publicerat den
Ingen bebis. Lite mer sammandragningar, helt smärtfria, så om de betyder något vet jag inte... Läget känns fortfarande okej, inte mycket nytt att rapportera. :)
Igår var en ledsen dag, allt tog väldigt hårt på mig och jag grät många gånger, så idag hoppas jag på en gladare dag.
Att missa födseln av sitt eget barn..
Publicerat den
Inatt hade jag den märkligaste drömmen på mycket länge. Jag hade varit iväg med min mamma på något ärende o när vi kom hem så hade jag fött barn, på distans. För bebise var hemma, och blev omhändertagen av två andra människor som jag inte kände. De passade honom (för i drömmen var det en pojke). Jag tog upp honom, och skulle amma men det kändes inte som att de kom någon mjölk och efter en stund släppte han. Så jag gick ut i köket och kollade i skafferiet och där stod det ersättning som var superallergiframkallande, och tro på f*n att jag flippade ut! Jag skällde och hade mig på dessa inkompetenta barnpassare som för det första gett MITT barn ersättning utan tillåtelse och ovanpå det hade de inte köpt rätt ersättning, utan något billigt skit som gör barn allergiska.
Under tiden hade tjejen (det var en kille och en tjej som passat bebisen) tagit min son och lagt honom för att sova i ett annat rum, han var inte trött men hon tyckte att han skulle sova, vilket jag motsatte mig eftersom han knappt ammat något och jag ville prova på det andra bröstet också först. Hon ville inte släppa in mig i rummet och där kom ytterligare ett utbrott från min sida - vem tror hon att hon är som ställer sig mellan en mamma och hennes barn?
Tillslut fick jag upp honom och la honom i vagnen och gick min väg, för hos så galna människor kunde man ju inte vara! Det var även här någonstans jag vaknade, och min första tanke var att kolla så bebisen var kvar i magen och därefter: hur i hela friden kunde jag missa födslen av mitt eget barn?
Mycket absurd dröm, inte obehaglig, men fylld till bredden med djupa primitiva, nästan djuriska känslor. Kände mig som en lejoninna när jag försvarade mitt barn.
Har läst att man tydligen kan drömma myckte märkliga saker ju närmre man kommer förlossningen, så de är väl bara att hänga med. :)
Vecka 35
Publicerat den
Nu ökar man snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till fostret, som nu väger ungefär 2,4 kilo. Det har blivit knappt 47 centimeter långt.
Fostret har lagt på sig mer fett. Huden är tjockare och mindre genomskinlig. Det ulliga hår som tidigare funnits på kroppen är borta, och huden är täckt av rikligt med skyddande fosterfett. Om barnet skulle födas nu kan det vara så insmort att huden är vit och kletig av allt fett. Fettet gör att huden blir mycket mjuk.
De flesta barn ligger med huvudet nedåt. När barnet har ställt in sig på rätt sätt känner många en lättnad. Nu börjar det bli mer verkligt, snart kan barnet komma. Livmodern har vuxit sig så hög att den når upp under (www.1177.se)
Egna reflektioner: Magen växer (tjoho) och det börjar kännas mer och mer verkligt att det kommer komma en bebis ur mig om ca fem veckor. Kroppen är rätt pigg och igång fortfarande, jag blir trött snabbare såklart, men än så länge kan jag leva på rätt bra.
Jag har börjat skaffa mer saker inför Lille Skutts ankomst; idag köpte jag en Brio åkpåse och igår vann jag en auktion på Tradera, en polarn & pyret overall som blir perfekt att ha i åkpåsen. Jag har ju tidigare försökt köpa saker till bebisen men inte kunnat, vid flera tillfällen har jag stått med bebiskläder i handen men inte kunnat gå och betala dem, det var för overkligt att jag skulle behöva något sådant. Men nu är det kul och känns bra i hela kroppen när jag förbereder till hen. Det är jag himla glad för, man behöver ju ha en hel del klart innan förlossning så man kan åka hem utan att behöve styra upp en massa saker.
Jag är medveten om att jag är fullständigt orimlig.
Publicerat den
Vi skulle åka in till stan, tänkte köpa lite bebiskläder för första gången. Vi snickesnackade om lite allt möjligt och jag berättade att jag skulle vilja åka till Astrid Lindgrens värld med barnen nästa sommar. Och att jag tänkte att barnens mamma ju kunde följa med (med en kompis eller respektive) men då att vi bor i varsin stuga. Ja sa min man... "Så kan jag och hon bo i en stuga o du o alla barnen i den andra"
Följden av detta, faktiskt oskyldiga skämt, blev att jag fullständigt flippade ut, vägrade gå någonstans med honom och med tårarna rinnandes ner för kinderna tog jag på mig och stormade iväg. Under tiden bad han om ursäkt o allt han kunde, men det spelade ingen roll. Hormonerna flippade ut! Och mitt i min hormonkaskad så inser Jag att det är en extrem överdrift från min sida, men hormonerna är så, så mycket starkare och mer överväldigande än Jag kan hantera så jag gick.
Nu har jag köpt bebisens första kläder ( från mig dvs) och vill åka hem, men jag skäms...
Ibland känns det som en evighet...
Publicerat den
Jag har varit gravid i sju månader, i lite mer än 30 veckor.
Det är lite mer än två månader kvar till BF, nio veckor. Dessa förbannade nio veckor känns som de aldrig kommer vara över. Inte för att jag har det jobbigt fysiskt på något sätt, tvärt om. Det är lättare än jag trodde att vara gravid, så här långt.
De första tolv veckorna såg ut att bli långa, kändes som en evighet dem med, men tiden gick. Som den alltid gjort. Och kommer göra, men jag kan inte tänka mig att det någonsin kommer bli januari, det kommer aldrig bli julafton eller nyårsafton. Bebisen kommer aldrig komma ut till mig för nio veckor är längre tid än någon annan tid, och absolut längre än en evighet.
Lille Skutt, nu ligger du i min mage och buffar runt och egentligen borde jag kanske inte känna såhär förrän jag gått över 40 veckor, men det finns dagar då jag längtar ihjäl mig efter att få känna hur du luktar i nacken, se vilken färg du har på ögonen, vilken färg du har på håret, att få pussa på din näsa, byta dina bajsblöjor, bädda ner dig i vagnen och se till att du har det mysigt, bära dig nära nära i bärsjalen, känna din hud mot min, räkna dina små tår och fingrar. Älska dig.
Kärlek, din mamma.
