Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag. 

Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra. 

Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten. 

Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt. 

Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov. 

Finaste sköldpaddan <3

 

Magen börjar ta sig, det är som att den ploppade ut över en dag. Det börjar kännas mer och mer att jag närmar mig slutet av graviditeten, sakta men säkert. Nätterna, eller rättare sagt kvällarna, är tuffa. Vissa kvällar kan jag bli orolig och rädd inför förlossningen, att jag inte kommer kunna hantera smärtan, eller att jag inte kommer kunna ta hand om bebisen och en rädsla för att jag inte kommer kunna hantera dens syskon, speciellt Lillan, hon är tre år, hon kommer troligen (oavsett hur kul hon tycker att det ska bli) bli svartsjuk och tänk om jag inte kan hantera det, tänk om jag inte kan hantera henne rätt? Ovanpå detta så är det sååååå svårt att somna om kvällarna, det kryper i benen, bebisen tar plats och bestämmer hur jag får och inte får ligga. Hen kan gå loss fullständigt om min liggposition inte passar, detta gäller då när jag ligger på sidan, på ryggen funkar, men där hamnar all tyngd och all bebis långt bak i kroppen och den sparkar eller petar med en armbåge eller ett knä på ryggraden - den mest obehagliga känslan någonsin. Sen ska vi inte börja på hur många gånger jag måste kissa innan jag ens kan somna, haha.

 

Det är en tuff period fysiskt, men vi har det mysigt. Håller på att förbereda inför flytten (längtar så!) och idag ska jag visa lägenheten vi bor i nu för en sökande, därefter ska jag åka ut till min mamma och min lillasyster, hon är fototokig och ska få ta ordentliga magbilder så det är gjort, annars kommer jag säkert lyckas skjuta upp det till det är för sent och magen är borta. 

 

Nu får jag göra mig klar, kan inte visa lägenheten i mjukiskläder.. ;)

 

Vi lyssnade på hjärtat och det slog på som vanligt och allt såg bra ut. Puh. Tydligen hade min lilla löprunda påfrestat skelettet, så det jag kände var lite foglossning. Och bebisens minskade aktivitet  berodde på att det börjar bli trångt därinne enligt barnmorskan. 

Kändes skönt att få höra att allt är okej, känns också skönt att de tar en på allvar och faktiskt kolla upp och tar sig tiden att förklara. Allt som allt tog tio minuter. Men jag kände mig hörd och att det jag oroade mig för var inget konstigt och att de är ok att undra och känna oro. :) 

Svensk sjukvård får ofta negativ kritik men jag kan bannemig inte klaga. :)

Nu är det fredagsmys hos mig, barnledig, mannen är på företagsfest så jag tänkte unna mig pizza o lite film. 

Med risk för att låta gnällig, om ni inte kan hantera det så vänd bort nu. För detta blir förmodligen det deppigaste och mest nedstämda inlägg jag kommer producera. Hoppas jag. Men jag måste få ut det och jag hoppas att någon kan ge mig lite pointers eller hjälp på vägen, för jag står handfallen och vet varken ut eller in längre. 

 

Jag har alltid haft svårt för hormontillskott, sedan jag var ung - när jag skulle ha preventivmedel i mina tonår provade jag alla sorters p-piller men hormonerna var helt omöjliga för mig att hantera. Antingen blev jag skogstokig eller deprimerad. Efter många års experimenterande valde jag att gå emot alla barnmorskors rekomendationer och gav mig inte förrän jag fick isatt en kopparspiral (hade även provat hormonspiral eftersom de inte skulle vara så mycket hormoner i, gick inte de heller). Åh, denna kopparspiral! Som en gudagåva, verkligen. Mensen minskade, likaså värken, inga bieffekter, jag var som vanligt, livet var härligt. 

 

Sen jag blev gravid har jag varit mer hängig och trött, och som jag varit inne på tidigare var tålamodet långt ifrån vad det en gång varit. Jag blev även väldigt känslig för stress, om jag blir det minsta uppstressad får jag ont i magen, och det är inte nådigt. Hela kroppen havererar, jag kan inte äta, inte dricka och inte gå på toaletten. Och de veckor vi har barnen är min insida ett inferno. De tjatar, bråkar, drar, klänger, skriker, slåss och allt sånt som barn gör. Men det tar inte många sekunder från det att de börjar retas eller bråka tills att jag blir helt förstörd. Detta leder till flertalet reaktioner hos mig och min omgivning;

 

1. Magen låser sig och gör ont. Omedelbart vill jag kunna trycka på en mute knapp, alternativt ge dem varsin lugnande och säta dem i vars ett hörn tills jag fått varva ner, vilket tar lång tid. Detta kan jag ju inte göra så det blir som en ond spiral; jag försöker få dem att lugna sig, slutat slåss eller bråka. De lyssnar inte, jag blir mer stressad och uppskruvad, ryter ifrån, de lyssnar. I fem minuter. Sen är det igång igen. Och inte har jag hunnit hitta något lugn i mig själv att utgå ifrån. Tillslut räcker de att någon av dem öppnar munnen, och oavsett vad som ska koma ut, så har jag i princip skällt ut dem direkt för att undivka mer bråk. Vilket gör mig ledsen och till världens tråkigaste människa som bara skäller, och det är inte så jag vill vara, och det är heller inte sån jag är egentligen. 

 

2. Jag försöker stålsätta mig, spärra in mina reaktioner och känslor. Detta göra jag undermedvetet, och det har alltid varit min tillflyktsort när något varit jobbigt. Stäng av allt, känn inget. Dö inombords. Så blir allt lättare - eller inte alls. Det har aldrig fungerat, aldrig, trots det så gör jag det varje gång. Det leder bara till att jag blir hård som en mur och inte släpper in barnen överuhudtaget. Heller inte min man. De får stå på utsidan och får endast ta del av mina utbrott när jag, trots mina försök att stänga av, blir stressad och får ont. 

 

3. Jag blir arg och ledsen för att ingen kan ta mig i handen, sätta mig ner och bara vara lugn med mig. Mysa med mig. Barnen vägrar vara i min närhet, klänger som apor på min man men närmar sig inte mig i onödan. Något som sårar mig jättemycket. Jag vill också bli kramad, älskad och omhändertagen. Men jag förstår ju självklart att man inte vill närma sig mig när jag är så arg och hård. Jag hade förmodligen inte agerat annorlunda än dem. 

 

4. Min man blir förbannad på mig för att jag skäller på barnen i onödan (vilket är befogat). Jag blir då vansinnig för att han skäller på mig och blir arg på mig. Varför kan han inte bara hjälpa mig. Varför kan han inte förstå att jag lider och plågas? Varför hjälper han inte mig med barnen? Få tyst på dem, lugna dem. Vadsomhelst. Hjälp mig! Sedan vid närmre eftertanke förstår jag att han inte har någon som helst aning om vad som händer inuti mig. Ja, han vet att jag är gravid, men han har inte den blekaste aning om exakt hur det känns och hur jag upplever det. Varför har han inte det? Jo, för jag säger inget. Jag har låst in mig bakom mina murar och tänker inte öppna och släppa in, tänker inte berätta för det gör ont, och det är jobbigt. 

 

Idag blev det dock på tok för mycket. Efter en sammandrabbning imorse vid frukostbordet låste jag in mig på toaletten för hela min värld rasade samman. Allt blev för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde knappt andas. 

 

Vi försökte diskutera därefter och prata ut om allt. Långt och länge försökte vi prata, komma till någon slags konsensus. Det känns inte som vi lyckades. Han säger att han vet inte vad han ska göra, jag kan inte säga mer än att jag behöver hjälp. Jag har försökt förklara, vrida och vända på det. Men inte kommer vi på någon lösning. Han kan inte trösta mig, säger han. Jag behöver hjälp, jag behöver någon mer som stöttar mig och ber barnen lugna sig ibland. För de är stirriga, och det hade varit skönt att slippa vara den som hela tiden måste säga ifrån, det hade varit skönt om de funnits en till vuxen som kunna stötta, säga ifrån och hjälpa mig lite. 

 

Just nu står jag handfallen. Den lilla sover middag och den stora spelar tv-spel med pappa, han är högljudd, stirrig och hetsar. Jag ber om lite lugn och ro. Säger min man något? Nej. Jag får be igen. Fortfarande inget stöd. Jag vet varken in eller ut, jag hoppas så att detta är övergående, att hormonerna lugnar sig snart och jag kan försöka bygga upp mig själv igen. 

 

Jag ska prata med min barnmorska när jag ska dit nästa gång, se vad hon säger. Men om ni varit med om något liknande, dela gärna med er. 

Om jag nu vågar säga det rakt ut.. 

 

Både idag och igår har jag känt betydligt mindre illamående. Tar dock fortfarande åksjuketabletter när jag ska till jobbet eftersom det inte finns en chans att jag vågar riskera att superillamåendet kommer tillbaka när jag sitter där. Men det känna bra, är fortfarande väldigt hungrig nästan hela tiden dock, och det finns, ironiskit nog, inget jag är sugen på. Allt smakar papper ungefär. Måltiderna är mindre, men oftare, vilket ska vara normalt, så det känns bra. =)

 

Idag ska jag på hälsoundersökning för mitt jobb. Där ska de kolla så att jag är fit nog för att klara av att jobba, vilket jag bör vara. Är dock lite orolig över att man inte ska äta tre timmar innan besöket.. Det kommer jag inte kunna hålla, kan jag säga på rak arm, något litet kommer slinka in. haha. 

 

Annars rullar livet på, mina bröst är större och fortfarande (till min mans förtvivlan) väldigt ömma. Han är väldigt delakti och nyfiken, vilket jag tycker är kul. Han ser tydligare skillnader på min kropp än vad jag gör, och tycker att förvandlingen (som han kallar det) är spännande. 

 

Hur ha ni det? Har sommaren kommit till er? Den kom hit, men stack igen.. :(

 

Ha en fin dag alla!