Natten mot fredag hade jag förvärkar, kändes lite som mensvärk och höll i sig i upp emot 40 sekunder med allt mellan 5 - 15 minuters mellanrum. Fram emot morgonen avtog värkarna och tillslut var de helt slut. När mannen vaknade berättade jag och sa att han får åka till jobbet och jobba men att jag hör av mig om värkarna börjar igen. Sen ringde han till mig ungrfär en gång i timme för att kolla läget, haha. Inget hände och kvart över tre hade jag min sista tid hos barnmorskan. Åkte dit för att göra de vanliga kontrollerna och berättade om natten för henne, hon log och trodde att de säkert kommer igång inom kort. När jag skulle gå till britsen för att mäta magen o lyssna på hjärtat så fick jag en värk, från ingenstans och denna kändes bak i ryggen. BM såg vad som hände och sken upp. "Kom det en nu?" "Ja! och den kändes betydligt mer". Jag bad henne berätta för mig att det betyder att det kommer igång idag, vilket hon självklart inte kunde men hon sa att jag kunde åka hem och ha sex för att reta livmodertappen. Vi mätte magen, lyssnade på hjärtat och allt var bra med Lille Skutt.

BM önskade mig lycka till, därpå åkte jag in till stan för att hämta barnen från skola och sin mamma (som passade ögoninflammationsbarnet).

 

Ringde mannen och berättade om min värk och att vi kanske måste vara lite uppmärksamma ifall vi ska lämna barnen hos sin mamma ifall det kommer igång inatt. Jag fick en värk till.. Vi bestämde oss för att hämta båda barnen och åka till IKEA för att äta middag (lathet) och promenera (mammas tips, för att värkarna inte skulle avstanna). Det kom värkar i olika styrka och med väldigt ojämna intervaller. Vi åkte och lämnade barnen och begav oss hemåt, spenderade kvällen i soffan och mös, detta kunde ju faktiskt vara vår sista ensamkväll på länge. Tog BMs tips och sen la vi oss för att sova.

 

Värk. Ingen av oss hade somnat, jag försökte andas rätt genom den, som övning och för att de faktiskt började kännas nu. M höll mig i handen, andades med mig och berömde mig. Så höll vi på till vid ett på natten då han somnat och jag tog värk efter värk. Gick på toaletten och slemproppen gick. Ringde BB för att höra så att de var slemproppen och att de inte var någon fara att där var lite blod i den. Barnmorskan som svarade tyckte att de lät normalt och att jag skulle ta två alvedon och försöka få lite vila, jag skulle behöva det om förlossningen nu skulle komma igång. Så jag tog två, försökte gå och lägga mig. Kunde inte somna, värkarna kom för ofta. Alvedonen gjorde ingen nytta. Vid tre gick jag in och tog en dusch för att lindra värkarna lite. Ringde BB igen för att höra vad hon tyckte, jag tyckte att det började göra ont nu. Barnmorskan tyckte att jag skulle avvakta lite till, och de tyckte jag också egentligen. Ville dels att mannen skulle få sova natten ut för att vara pigg och kunna ta hand om mig och jag ville absolut inte komma in till BB och sen bli hemskickad för att jag inte var öppen nog. Så jag tog datorn och satte på The BIg Bang Theory och tänkte att i alla fall tre avsnitt skulle jag kunna ta mig igenom och sen kunde jag väcka mannen för då skulle klockan vara sex på morgonen, hans vanliga tid att gå upp. Bullade upp med kuddar för att sitt-ligga bra, för ligga eller sitta helt kunde jag inte göra när värkarna kom. Efter två avsnitt kunde jag inte vara i sängen överhuvudtaget, när värkarna kom var jag tvungen att stå upp och luta mig mot väggen, vagga från sida till sida och att fokusera på andningen var inte längre så lätt. Ringde BB och bad om att få komma in. BM var fortfarande tveksam men sa att jag fick väl komma in då. 

 

Väckte mannen, han var inte direkt upp-o-studsa pigg, men gick upp tog på sig och packade ner oss i bilen. Jag var osäker på om vi borde ta med oss väskan in, det kanske räckte med min journal. Jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och att värkarna skulle sluta komma. Det skulle inte bli av, helt enkelt. Tog oss in till förlossningen, fick ett rum - det minsta som fanns, det fanns inte ens en stol till M, han fick in en pinnstol att sitta på, haha. 

 

Vid sju kom barnmorskan in och skulle undesöka mig, jag var så tacksam för att det inte var den som jag pratat med i telefon, för hon verkade inte så glad på mig för att jag ringt tre gånger... Jag var öppen fyra centimeter. "Det blir bebis idag!" sa barnmorskan med ett leende. Undersköterskan tog vår frukostbeställning och vi ställde in oss på att inte komma därifrån inom det närmsta. Jag ville inte ligga i sängen eftersom jag lättare tog värkarna ståendes så M fick sängen och jag gick runt i rummet och försökte äta min macka och dricka min choklad. Vid halv nio bad jag M om ryggmassage och sa att efter det skulle jag bannemig bada, nu hade jag ju chansen, vattnet hade inte gått och de hade erbjudit mig att bada! La mig i sängen, på sidan och i samma sekund som jag la ner huvudet på kudden knäppte något till inuti mig och sen rann det varmt vatten ur mig. Jag blev helt chockad, det var alltså så det kändes att kissa på sig.. Då kom även barnmorskan in (bra tajming) och frågade hur det gick, berättade att vattnet gått och hon sa att det var bra, men nu kommer värkarna göra mycket mer ont. Hon kollade färgen på vattnet (såg bra ut) och tog fram sjukhuskläder till mig (hade fram till nu haft mina egna mjukis och linne). Jag bad om att få veta hur lustgasen fungerade så jag hade koll på den när det väl började göra alldeles för ont, fick ordning på det snabbt och blev full. Tappade kontrollen helt. Hade ingen aning när en värk började eller när den slutade, missade att använda lustgasen när en värk började vilket betydde att när den sen nådde sin topp hjälpte inte lustgasen och de gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, M satt bredvid och sa åt mig att slappna av i ansiktet, andas lungt och fokusera. Kämpade på i min dimma, försökte bli nykter i huvudet mellan värkarna för att få koll på läget och för att använda lustgasen vid rätt tillfälle men det gick inte. Blev aldrig klar i huvudet. 

 

Barnmorskan kom in vid kvart i tio för att kolla hur det hade gått för mig, jag var öppen fem centimeter. Hon måste skoja med mig tänkte jag, efter allt detta, all denna smärta så har jag bara kommit halvvägs. Jag orkar inte mer, sa jag till henne. Jag kan inte ta det mer, inte lika mycket till. Hon frågade om jag ville ha Epidural och jag svarade ja innan jag ens hunnit tänka på något. GE MIG!! De skickade in mig på toaletten för att ha kissat innan de skulle sätta nålen, väl på toaletten, färdigkissad och redo att gå tillbaka till sängen, kommer en värk och jag glider av toaletten och hamnar på alla fyra på golvet, med toalettdörren öppen och rumpan i vädret försöker jag andas mig genom värken samtidigt som en ny barnmorska kommer in genom dörren och ska sätta nål i handen på mig ifall de behöver ge mig något, ser mig på golvet och säger "oj, mitt i en värk ser jag".

Jag fick stå med en gåstol medan hon skulle sätta nålen i min hand och sen ringde hon efter narkosläkaren för att ge mig epiduralen. Han kom, fixade epiduralen, och sa att om ungefär tre värkar kommer jag inte behöva lustgasen mer. Och så rätt han hade, de avtog sakta för varje värk och efter den tredje så kände jag inte dem längre. Alla ungefär tio människor som varit inne på rummet (jag märkte inte av dem förrän värkarna släppte) lämnade oss efter att de kollat så jag kunde vicka på tårna, vilket jag kunde, och jag och M fick äntligen lite välbehövlig vila. Jag som knappt sovit på två dygn kunde äntligen slappna av och M somnade på sin pinnstol, lutad mot sängen. 

 

Vaknade av att det tryckte neråt, som att jag behövde bajsa. Barnmorskan kom in och kollade mig, och jag var nu öppen nio, nästan tio centimeter och livmodertappen var helt utplånad. Hon skulle komma tillbaka en kvart senare och kolla läget igen. Fem minuter senare känner jag ett starkt behov av att krysta, det tar all min viljestyrka att inte pressa på, ringer på barnmorskan som kommer in med en ny barnmorska och en ny undersköterska (skiftbyte). Jag är nu öppen fullt och hon säger åt mig att försöka andas, utan att trycka tills jag är på toppen av värken, då kan jag trycka på lite grann, för att få ner huvudet en bit till. Höll på en liten stund, sen kom de två nya in och bad mig prova kissa innan vi skulle sätta igång på riktigt, men det kom inget kiss så de fick tömma mig. M var helt fascinerad att de stoppade in en slang i mig och så rann det ut kiss, haha. Och jag kan ju säga att det kändes ingenting(!) när de satte katetern på mig. 

 

Sen var det dags, fick dra upp benen så långt jag kunde och ner med hakan i bröstet och sen trycka på för kung och fosterland. Tryckte, andades, tryckte, andades och sen var den värken över. BM frågade om jag ville känna toppen på huvudet, och det ville jag, det var jättemjukt. Nästa krystvärk blev tuffare, det spände och jag kved som jag hade lovat mig själv att inte göra, men det kändes som att jag skulle delas itu, inte bakåt men fram, som att jag skulle spricka upp till naveln typ. Pressade på ändå och vid nästa värk sa de till mig att bebisen måste komma ut nu, så du måste trycka på ordentligt. Och allt jag kände och tänkte var "det går ju inte, det är omöjligt.." Jag tryckte, kämpade på sålänge de sa "lite till, lite till, lite till, lite till" 

 

Plopp. 14.21 - Allt blev suddigt och helt plötsligt låg det en liten bebis på mitt bröst. Jag kunde inte röra mig, chocken var så överväldigande. Där låg ett litet liv på mig och grät, det finaste gråt jag någonsin hört. M var inte lika chockad som jag men han var tagen, väldigt tagen. BM såg det och försökte kontakta oss, frågade om vi vill se vad det var för något, lyfte upp bebisen och tog av handduken. Jag tittade rätt på snippan men förstod inte vad det var. Det kunde lika gärna varit en snopp. Jag kunde inte ta in informationen, var fullständigt överfylld med information. "En liten flicka" sa undersköterskan, som nog förstod att ingen av oss förstod. Och jag som trodde att där inte fanns plats för mer chock, ack så fel jag hade. En flicka, vi fick en flicka. Visst visste jag att det var 50% chans att de skulle bli en liten tjej, men var ändå så inställd på en pojke. M också. Men där låg hon, på mitt bröst, vår dotter. 

 

Vi stannade en natt, eftersom Thea hade bajsat i fostervattnet så var de tvugna att ha kvar oss för observation. Åkte hem dagen därpå efter godkänd läkarundersökning. 

 

Så, det finns massa små detaljer som kommer tillbaka med jämna mellanrum, men de är oviktiga i helheten, och nu har ni fått ta del av min förlossning. Jag är väldigt nöjd med den och absolut med slutresultatet. Hade jag fått ändra en sak, så är det lustgasen. Jag hade inte tagit den, utan fortsatt att ta värkarna bara med hjälp av M och när de blev för tuffa så hade jag tagit Epiduralen. Men ja, jag är nöjd och så tacksam för vad jag fick ut av det. 

Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag. 

Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra. 

Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten. 

Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt. 

Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov. 

Finaste sköldpaddan <3

Men jag lovar att återkomma såfort vi landat. 

Äntligen! Efter en hel natts värkar hemma åkte vi in vid sju imorse. Klockan 14.21 ploppade vår fina tjej ut, 3375 gram tung och 51 cm lång. 

Har däremot haft förvärkar inatt, typ mensvärk. Höll mig vaken till ungefär klockan fyra o sen somnade jag mitt i en värk så när jag vaknade var värktimern på 98 minuter. Ingen dålig värk ;) så något verkar vara på gång, hoppas förkylningen försvinner först bara. 

Idag ska jag till BM för överburenhetskontroll. Får se om hon kan trolla igång mig kanske. Storasyster är hos mamman med sin ögoninflammation över dagen, lilla tjejen var så svullen imorse o helt varig i ögonen, men pigg som en lärka. Underligt fenomen det där med sjuka barn. Hon höll låda hela morgonen o skulle springa o hoppa överallt, man vill typ skaka henne och säga: "du är sjuk, var utslagen och sov unge!"

Jag ska i alla fall dricka te och sova nu mellan allt som måste göras idag. :)

Tål du inte ett väldigt gnälligt och negativt inlägg så vänd bort omedelbums. 

 

Usch och fy fan rent ut sagt för denna dagen. I alla fall eftermiddagen/kvällen. 

 

Jäkla unge till att inte komma ut, är så färdig med detta nu. UT!! Helst igår. Står inte ut med bonusbarnens bråk och tjat, och förkylningar som verkar bli värre bara (ber till högre makter för att slippa feber på dem, för jag har ett par läkarbesök imorgon som jag måste gå på, o dra med mig ett sjukt barn har jag ingen lust med, dels för min skull men framförallt den sjuke som behöver vila). Försäkringskassan, som har betalat ut föräldrapenning till mig; dvs vet att jag är gravid, har helt plötsligt tappat bort mitt intyg om att jag är gravid och vill inte betala ut mer pengar till mig. Ringa dit är ju spännande, antingen får man inte ens plats i kön eller så får man plats 200+ (har i skrivande stund avverkat ca 120 platser). Dessutom fick jag en faktura idag från ett företag som jag inte har något abonemang hos, lurendrejare. Ovanpå detta har jag återigen fått urinvägsinfektion och bebis är för stor för mitt inre o jag kan inte sitta på något bekvämt sätt och höfterna gör ont. KOM UT!!! Innan jag förlorar förståndet fullständigt. 

 

Kom ut. nu. tack.

Jag hoppas, hoppas, hoppas på att hen kommer senast i helgen. Tycker det är dags nu, resten av familjen håller med. Så Lille Skutt är nedröstad om hen vill stanna inne längre än så. 

Noll bebisar levererade. 

 

Vi flyttade lite igår till den nya lägenheten, eller rättare sagt, till vår nya källare. Vi tömde vårt förråd fyllde det nya. Lägenheten håller på att renoveras så vi kan inte flytta på riktigt, vilket vi håller på att bli tokiga på, för vi är båda så redo och laddade för att flytta till vårt nya hem. Så vi flyttar det vi kan, dvs sånt som ska vara i källare och sånt som inte ska användas här hemma. Jag blev källarflyttare eftersom de sakerna inte vägde något och mannen blev lägenhetsansvarig eftersom vår nya lgh ligger på tredje våningen utan hiss. Och jag får andnöd bara av att gå upp där med min egen vikt, haha. Men att sköta källaren gjorde sitt också, var helt färdig när det var klart. 

 

Sen spenderade vi kvällen i soffan och tittade på Full Metal Jacket, fick några sammandragningar, men de avtog ganska fort när kroppen kom mer och mer i vila. Men min man trodde att det skulle sätta igång och satt som på nålar, trots att jag försäkrade honom att det inte är på gång och att det inte kändes som att det skulle komma igång heller... "Hur kan du veta det?!" tyckte han.. Men jag hade rätt. Ingen bebis. 

 

Idag hämtar vi barnen igen för vår vecka, ska bli härligt att vara vi fyra igen, inga gäster och inga helger att fira. Sen får vi se om syskonet dyker upp under veckan eller inte. Inbokat barnmorskabesök på fredag i alla fall, överburenhetskontroll, hur kul är det på en skala? Kom ut bebis! 

 

Här är magen i alla fall, fyra dagar overdue.

Lille Skutt är fortfarande M.I.A och håller sig borta med en stark envishet. 

 

Det är rätt blandade känslor, ena stunden är jag så laddad och redo för att det ska sätta igång. Men lika snabbt kan det skifta och jag är rädd för hur ont det kommer göra och då känner jag mig långt ifrån redo och vill att hen stannar inne i minst en månad till. Så går det fram och tillbaka. Längtan och förtvivlan. 

 

Inatt ökade trycket neråt, och det kändes tyngre när jag gick upp för att kissa (min stackars man vaknar varje gång och undrar hur det är med mig) och det känns som att jag har mer sammandragningar, fortfarande helt smärtfria, men de kommer oftare och håller i sig lite längre tror jag. Eller så är det bara önsketänkande. Dessutom vet jag inte om det betyder något eller om det bara är vad det är.. 

 

Mina tankar är rätt spridda, så jag hoppas att ni har överseende med att inläggen också blir ofokuserade. :)

Igår var en ledsen dag, allt tog väldigt hårt på mig och jag grät många gånger, så idag hoppas jag på en gladare dag. 

Fullgången. Hundra procent. Men inte ett enda tecken på att Lille Skutt är på väg att komma ut till oss. Kanske trivs för bra? Men hen har ingen aning om hur mysigt det blir här ute hos oss! Komsi komsi och mys med oss!! 

Idag blir en lugn dag känner jag, har ingen lust att göra mycket mer än ligga i sängen och mysa, så det är väl vad dagen kommer gå ut på om inget oförutsett inträffar :)

Nyss hemkommen från barnmorskan. allt såg bra ut och hon berömde mina järnvägen och min viktuppgång, haha. Komiskt, vikt som brukar vara så känsligt för många och jag är inget undantag. Har minsann aldrig blivit så berömd för vikt som jag blivit under denna graviditeten, galet. Oviktigt i det stora hela, men att min kropp hanterar en graviditet så bra som den gjort är absolut något jag är glad och tacksam för. Samt klappar mig själv på axeln :)

 

SF-mått: 35

Hjärtslag: 144

 

Nu ska jag ta min siesta o sen hämta hem maken när han slutat jobba. Sista dagen med barnen idag innan de lämnas för mamma-vecka imorgon (välbehövlig paus måste jag säga).