Lille Skutt är fortfarande M.I.A och håller sig borta med en stark envishet. 

 

Det är rätt blandade känslor, ena stunden är jag så laddad och redo för att det ska sätta igång. Men lika snabbt kan det skifta och jag är rädd för hur ont det kommer göra och då känner jag mig långt ifrån redo och vill att hen stannar inne i minst en månad till. Så går det fram och tillbaka. Längtan och förtvivlan. 

 

Inatt ökade trycket neråt, och det kändes tyngre när jag gick upp för att kissa (min stackars man vaknar varje gång och undrar hur det är med mig) och det känns som att jag har mer sammandragningar, fortfarande helt smärtfria, men de kommer oftare och håller i sig lite längre tror jag. Eller så är det bara önsketänkande. Dessutom vet jag inte om det betyder något eller om det bara är vad det är.. 

 

Mina tankar är rätt spridda, så jag hoppas att ni har överseende med att inläggen också blir ofokuserade. :)