Igår fick jag ett sms om att jag skulle hämta ut ett paket, äntligen hade min Loppi Blogbag kommit! 

I paketet låg där en alldeles perfekt lite första hjälpen kit från Folksam (åkte ner i skötväskan direkt!) en haklapp från Bambino, hudvårdsprodukter till Lillan från aco mini care, vanish och Loppi magasin. 

Fantastiskt! Tusen tack Loppi!

Har bara haft fullt upp med allt. Det är inte ofta man har (läs: tar sig) tid till att sitta vid datorn. Det mesta internetkopplade händer via telefonen när lillan sover. Hon sover fortfarande inte hela nätter och det är som de är, man klarar det. Man klarar oväntat mycket när man fått en bebis. Fascinerande.. Men nu var det inte det jag skulle skriva om.. 

 

Sommaren har kommit till Skåne och det är varmt!! Bebis är förkyld, jag likaså. Hon hade sin första feber (som inte var vaccinrelaterad, dvs) och fick en alvedon när hon var otröstlig sen sov hon gott, lilla plutten. Nu ligger hon och tvärvägrar sova middag. Fullständigt utmattad men hon ska bannemig inte sova, enligt sig själv. Som tur är brukar hon trötta ut sig själv ganska snabbt efter att man gett henne nappen som hon spottat ut. Får väl passa på att klargöra att jag inte sitter och låter henne ligga och gråta ensam, går in och tröstar o ger nappen med jämna mellanrum. 

 

Mannen har varit borta med jobbet så jag och lillan spenderade gårdagen och natten hos min syster som har FF. Mamma med man är bortresta så vi lagade pasta pesto, bakade rabarberpaj och hade de allmänt mys. 

 

Gud vilket flyktigt inlägg detta blev, men det är svårt att hitta en sak att skriva när man inte skrivit på länge, det händer så mycket hela tiden. Lillan är nu fyra månader, 6445g och 62cm lång. Hon växer så det knakar och vi har börjat med smakortioner, eller ja, en tesked. Hittils har vi testat fruktmos med ris och gröt. De har båda gått hem, men mest fruktmos, där blev hon rätt förbannad när hon inte fick mer, haha. Hon vill äta när vi äter, det är så gulligt att se henne sitta och smaska, en tesked tar rätt lång tid att få ner. Inte det lättaste att börja äta från sked. 

 

För min del har det hänt en hel del, kroppen är kaos! KAOS. Jag har inte tagit mig i kragen och börjat med yogan än och det känns. Känner hur varje muskel jag har i kroppen förtvinar, snart är jag bara en kötthög. Sömnbrist och lathet är en dödlig kombination vill jag lova, men nu går mannen på semester nästa vecka, så då tänker jag komma igång med besked, minst tre yogapass i veckan, plus morgonyoga hemma när lillan sover sin förmiddagslur. För det här funkar inte, såhär klen kropp o dålig hållning har jag nog aldrig haft. Så, nu blir det ändring. Nu när jag ändå är inne på banan så ska jag passa på att boka pass.

 

 

Det har gått tre, nästan fyra månader sen hon kom till oss. Hon utvecklas, blir roligare, mer med och framförallt större så fort. Det är fantastiskt att få lov att vara med och se henne växa, och med det växer kärleken. 

 

Men jag har inte sovit en hel natt på tre, snart fyra månader. Efter sex veckor ville jag skjuta mig själv. Två månader in kunde jag bli så arg och irriterad att jag funderade på att springa in i betongväggen - med huvudet först - för att se om jag slocknade av det. Nu sitter jag, efter att ha ammat fem gånger mellan 22 - 04, i vardagsrummet med bebis bredvid mig i sitt babygym. För 04.14 var det dags att hålla morgon. Jag har tydligen missat det PM:et. 

Natten till igår var det samma visa men hon sov lite bättre. Problemet var bara att jag inte kunde somna när möjligheten bjöds, så jag låg spikvaken (kan man säga så? Nåja, nu gör jag det) i väntan på att hon skulle skrika av en dröm och/eller tappa nappen. 

 

Nu har jag gett upp. Utöver att känna mig som ett vandrande juver så inser jag att jag har absolut noll kontroll över mitt eget liv. Ironiskt nog är det den mest tillfredställande insikt jag fått så här långt. Jag kan alltså sluta försöka styra upp det. I alla fall nattsömnen, sova kan man göra när man är död.

Lille Skutt firar tre månader idag!! Tjohoo. 

Vi tog första vaccinationen idag. Usch och fy. Hon grät, jag grät, pappan klappade på oss. Såklart satt hon hos pappa eftersom han var den som var lugnast och skulle förbli lugn men jag stod inte emot när hon grät efteråt, ville bara krama och trösta, trots att mina tårar rann de med. 

Men det blev bra. Vi grät o kramades och sen somnade hon i vagnen. Och där ligger hon nu. Älskade ängel, vilka känslor man känner för en så liten människa ❤️

För ungefär en vecka sedan var det dags för efterkontroll. Jag hoppades att jag skulle få sätta in en spiral men det får vänta någon vecka till. 

 

Det var så härligt att få träffa min barnmorska igen, och hon var glad att få träffa bebben som hon klämt och känt på under så lång tid. Alla värden var bra och vikten är snart nere på pre-baby vikt. Två kilo kvar (även om det ibland känns som mer). Den mer intima undersökningen innefattade också ett godkänt, med plus i kanten för mina knipmuskler. Hon poängterade ändå vikten av att göra knipövningar då de problem man kan få efter att ha fött barn in nödvändigtvis kommer direkt utan längre fram i livet om man inte håller igång musklerna. 

Vi fick en fin dinglis, en elefant som nu bor i vagnen med Skutt när vi är ute och promenerar. 

 

Så om några veckor ska jag dit igen och sätta in spiral (äntligen) så man kan vara säker på att det inte blir fler barn gjorda här inte. Vet inte om det kanske (borde det inte göra, men man vet väl aldrig) sätter igång mensen att ploppa in en spiral, hoppas inte, men jag tänker passa på att njuta lite extra av att vara mensfri dessa veckorna i alla fall..

 

Nu ska jag jaga rätt på en vårjacka som kan ta lite regn och sen är det dags att bege sig till dagis och skola och hämta bonusbarn. 

 

Häromdagen fick jag hem en avi från posten om att mitt paket från Loppi Event låg och väntade på att bli hämtat. Så jag tog med mig Lille Skutt och gick ner till ombudet och hämtade det, vilken lycka! 

 

Väl hemma plockade jag upp innehållet och jag kan inte mer är buga och tacka, vilka fantastiska saker jag får prova! 

 

 

 

 

Har inte uppdaterat angående mitt pumpande, men det är på gång nu. Första gången kom det nästan ingenting och det mesta rann tillbaka på mig eftersom jag försökte pumpa samtidigt som jag ammade på andra bröstet men efter att fått tips om hur jag skulle få igång mjölkflödet utan att amma samtidigt så kunde jag luta mig fram och allt rann ner i flaskan istället. Tjoho. Och flaskan fylldes på kanske tio minuter. Fantastiskt! Frös sedan in det som små iskuber för att underlätta vid upptining, och doseringen blir enklare då. 

 

Inte för att jag har någon plan på att lämna henne så länge att hon kommer behöva äta, men man vet aldrig. Skulle något hända, typ att jag blir sjuk o inte har någon mjölk så kommer det i frysen vara guld värt. 

 

 

Kroppen känns redo att pressas och få arbeta lite mer än bara ("bara") barnvagnspromenader så härom veckan var jag på mitt första träningspass. Större delen av passet bestod av träning med redskap och andra hjälpmedel, mycket benträning och det kändes i tre dagar därpå kan jag lova, herrejisses. I slutet skulle man använda sig av sina bebisar för träning av magen och rygg, men lillfisen låg och sov så gottt i vagnen (vilket hon gjort under hela träningspasset) så jag hade inte mage att dra upp henne för min skull, så jag fick fortsätta med tyngderna. 

 

Det var en ihållande träningsvärk och jag njöt till viss del av att känna att man jobbat med musklerna igen men man hade glömt hur det känns när musklerna är i chock, haha. 

 

Lägenheten börjar ta sig, köket är halvklart, vi måste spärrmåla taket innan vi kan bli helt klara. Men vi är på god väg och det känns fantastiskt. 

Jag och Thea börjar hitta våra rutiner, vardagen blir lättare. Har börjat leka lite, mest jag men Skutt tittar på och är road. 

Imorgon kommer bonusbarnen och även på den fronten börjar det bli normalt, jag har mer tid eftersom Thea har fastare rutiner och framförallt eftersom kroppen är på g igen, sömnen är betydligt bättre. Nästa vecka när vi lämnat barnen kommer äntligen min svägerska, Theas faster och hälsar på (hon bor i Belgien om jag inte skrivit det innan). De har ännu inte träffats så jag ser fram emot det! 

Nu har bebis somnat på mig så jag ska ta en liten vilopaus jag med. 

Ja, nu är det verkligen hundra år sen jag gjorde mig hörd här. Och det har flera olika anledningar. För det första har jag inte suttit vid en dator sen Lille Skutt kom till världen, detta är nog första gången (om man bortser från de två gånger jag betalat räkningar, men då gjorde jag bara det). Hon har varit något av en klängapa och jag kan inte klaga, jag vill ju gärna ha henne nära hela tiden.. Eller ja, hade man inte varit tvungen att få hemmet och livet att rulla på så hade jag kunnat ligga med henne i soffan hela dagarna och prata & leka. 

 

Men allt som tiden gått har jag insett vilka saker som kan komma till användning, först var en babysitter och fick först en av min mamma i födelsedagspresent, och den var helt oanvändbar. Thea kunde inte sitta i den alls, utan rullade ihop typ. Testade sen en BabyBjörn hemma hos en kompis och hon älskade den, så jag köpte en omedelbart. Och den har kommit till användning vill jag lova. 

Jag kunde t.ex. ta en dusch, smörja in mig och klä på mig i lugn och ro medan hon satt och tittade på och gungade i sin babybjörn. 

 

Och för första gången är jag någons absoluta favorit, i vått o torrt. På natten går det inte för sig att sova någon annanstans än på mitt bröst, på dagen vill hon vara med hela tiden. Sover max ensam i en timme. O då är det mycket jag ska hinna med. Passar på att göra de saker som inte går att göra med en bebis på magen (bärsjalen har räddat både mitt förstånd o min vardag). 

Men inte kan man klaga, hjärtat smälter o all trötthet försvinner (nåja, nästan) när man tittar på henne och hon sover så gott mot min kropp, eller när hon med stora ögon tittar på världen hon har runt om sig <3

Natten mot fredag hade jag förvärkar, kändes lite som mensvärk och höll i sig i upp emot 40 sekunder med allt mellan 5 - 15 minuters mellanrum. Fram emot morgonen avtog värkarna och tillslut var de helt slut. När mannen vaknade berättade jag och sa att han får åka till jobbet och jobba men att jag hör av mig om värkarna börjar igen. Sen ringde han till mig ungrfär en gång i timme för att kolla läget, haha. Inget hände och kvart över tre hade jag min sista tid hos barnmorskan. Åkte dit för att göra de vanliga kontrollerna och berättade om natten för henne, hon log och trodde att de säkert kommer igång inom kort. När jag skulle gå till britsen för att mäta magen o lyssna på hjärtat så fick jag en värk, från ingenstans och denna kändes bak i ryggen. BM såg vad som hände och sken upp. "Kom det en nu?" "Ja! och den kändes betydligt mer". Jag bad henne berätta för mig att det betyder att det kommer igång idag, vilket hon självklart inte kunde men hon sa att jag kunde åka hem och ha sex för att reta livmodertappen. Vi mätte magen, lyssnade på hjärtat och allt var bra med Lille Skutt.

BM önskade mig lycka till, därpå åkte jag in till stan för att hämta barnen från skola och sin mamma (som passade ögoninflammationsbarnet).

 

Ringde mannen och berättade om min värk och att vi kanske måste vara lite uppmärksamma ifall vi ska lämna barnen hos sin mamma ifall det kommer igång inatt. Jag fick en värk till.. Vi bestämde oss för att hämta båda barnen och åka till IKEA för att äta middag (lathet) och promenera (mammas tips, för att värkarna inte skulle avstanna). Det kom värkar i olika styrka och med väldigt ojämna intervaller. Vi åkte och lämnade barnen och begav oss hemåt, spenderade kvällen i soffan och mös, detta kunde ju faktiskt vara vår sista ensamkväll på länge. Tog BMs tips och sen la vi oss för att sova.

 

Värk. Ingen av oss hade somnat, jag försökte andas rätt genom den, som övning och för att de faktiskt började kännas nu. M höll mig i handen, andades med mig och berömde mig. Så höll vi på till vid ett på natten då han somnat och jag tog värk efter värk. Gick på toaletten och slemproppen gick. Ringde BB för att höra så att de var slemproppen och att de inte var någon fara att där var lite blod i den. Barnmorskan som svarade tyckte att de lät normalt och att jag skulle ta två alvedon och försöka få lite vila, jag skulle behöva det om förlossningen nu skulle komma igång. Så jag tog två, försökte gå och lägga mig. Kunde inte somna, värkarna kom för ofta. Alvedonen gjorde ingen nytta. Vid tre gick jag in och tog en dusch för att lindra värkarna lite. Ringde BB igen för att höra vad hon tyckte, jag tyckte att det började göra ont nu. Barnmorskan tyckte att jag skulle avvakta lite till, och de tyckte jag också egentligen. Ville dels att mannen skulle få sova natten ut för att vara pigg och kunna ta hand om mig och jag ville absolut inte komma in till BB och sen bli hemskickad för att jag inte var öppen nog. Så jag tog datorn och satte på The BIg Bang Theory och tänkte att i alla fall tre avsnitt skulle jag kunna ta mig igenom och sen kunde jag väcka mannen för då skulle klockan vara sex på morgonen, hans vanliga tid att gå upp. Bullade upp med kuddar för att sitt-ligga bra, för ligga eller sitta helt kunde jag inte göra när värkarna kom. Efter två avsnitt kunde jag inte vara i sängen överhuvudtaget, när värkarna kom var jag tvungen att stå upp och luta mig mot väggen, vagga från sida till sida och att fokusera på andningen var inte längre så lätt. Ringde BB och bad om att få komma in. BM var fortfarande tveksam men sa att jag fick väl komma in då. 

 

Väckte mannen, han var inte direkt upp-o-studsa pigg, men gick upp tog på sig och packade ner oss i bilen. Jag var osäker på om vi borde ta med oss väskan in, det kanske räckte med min journal. Jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och att värkarna skulle sluta komma. Det skulle inte bli av, helt enkelt. Tog oss in till förlossningen, fick ett rum - det minsta som fanns, det fanns inte ens en stol till M, han fick in en pinnstol att sitta på, haha. 

 

Vid sju kom barnmorskan in och skulle undesöka mig, jag var så tacksam för att det inte var den som jag pratat med i telefon, för hon verkade inte så glad på mig för att jag ringt tre gånger... Jag var öppen fyra centimeter. "Det blir bebis idag!" sa barnmorskan med ett leende. Undersköterskan tog vår frukostbeställning och vi ställde in oss på att inte komma därifrån inom det närmsta. Jag ville inte ligga i sängen eftersom jag lättare tog värkarna ståendes så M fick sängen och jag gick runt i rummet och försökte äta min macka och dricka min choklad. Vid halv nio bad jag M om ryggmassage och sa att efter det skulle jag bannemig bada, nu hade jag ju chansen, vattnet hade inte gått och de hade erbjudit mig att bada! La mig i sängen, på sidan och i samma sekund som jag la ner huvudet på kudden knäppte något till inuti mig och sen rann det varmt vatten ur mig. Jag blev helt chockad, det var alltså så det kändes att kissa på sig.. Då kom även barnmorskan in (bra tajming) och frågade hur det gick, berättade att vattnet gått och hon sa att det var bra, men nu kommer värkarna göra mycket mer ont. Hon kollade färgen på vattnet (såg bra ut) och tog fram sjukhuskläder till mig (hade fram till nu haft mina egna mjukis och linne). Jag bad om att få veta hur lustgasen fungerade så jag hade koll på den när det väl började göra alldeles för ont, fick ordning på det snabbt och blev full. Tappade kontrollen helt. Hade ingen aning när en värk började eller när den slutade, missade att använda lustgasen när en värk började vilket betydde att när den sen nådde sin topp hjälpte inte lustgasen och de gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, M satt bredvid och sa åt mig att slappna av i ansiktet, andas lungt och fokusera. Kämpade på i min dimma, försökte bli nykter i huvudet mellan värkarna för att få koll på läget och för att använda lustgasen vid rätt tillfälle men det gick inte. Blev aldrig klar i huvudet. 

 

Barnmorskan kom in vid kvart i tio för att kolla hur det hade gått för mig, jag var öppen fem centimeter. Hon måste skoja med mig tänkte jag, efter allt detta, all denna smärta så har jag bara kommit halvvägs. Jag orkar inte mer, sa jag till henne. Jag kan inte ta det mer, inte lika mycket till. Hon frågade om jag ville ha Epidural och jag svarade ja innan jag ens hunnit tänka på något. GE MIG!! De skickade in mig på toaletten för att ha kissat innan de skulle sätta nålen, väl på toaletten, färdigkissad och redo att gå tillbaka till sängen, kommer en värk och jag glider av toaletten och hamnar på alla fyra på golvet, med toalettdörren öppen och rumpan i vädret försöker jag andas mig genom värken samtidigt som en ny barnmorska kommer in genom dörren och ska sätta nål i handen på mig ifall de behöver ge mig något, ser mig på golvet och säger "oj, mitt i en värk ser jag".

Jag fick stå med en gåstol medan hon skulle sätta nålen i min hand och sen ringde hon efter narkosläkaren för att ge mig epiduralen. Han kom, fixade epiduralen, och sa att om ungefär tre värkar kommer jag inte behöva lustgasen mer. Och så rätt han hade, de avtog sakta för varje värk och efter den tredje så kände jag inte dem längre. Alla ungefär tio människor som varit inne på rummet (jag märkte inte av dem förrän värkarna släppte) lämnade oss efter att de kollat så jag kunde vicka på tårna, vilket jag kunde, och jag och M fick äntligen lite välbehövlig vila. Jag som knappt sovit på två dygn kunde äntligen slappna av och M somnade på sin pinnstol, lutad mot sängen. 

 

Vaknade av att det tryckte neråt, som att jag behövde bajsa. Barnmorskan kom in och kollade mig, och jag var nu öppen nio, nästan tio centimeter och livmodertappen var helt utplånad. Hon skulle komma tillbaka en kvart senare och kolla läget igen. Fem minuter senare känner jag ett starkt behov av att krysta, det tar all min viljestyrka att inte pressa på, ringer på barnmorskan som kommer in med en ny barnmorska och en ny undersköterska (skiftbyte). Jag är nu öppen fullt och hon säger åt mig att försöka andas, utan att trycka tills jag är på toppen av värken, då kan jag trycka på lite grann, för att få ner huvudet en bit till. Höll på en liten stund, sen kom de två nya in och bad mig prova kissa innan vi skulle sätta igång på riktigt, men det kom inget kiss så de fick tömma mig. M var helt fascinerad att de stoppade in en slang i mig och så rann det ut kiss, haha. Och jag kan ju säga att det kändes ingenting(!) när de satte katetern på mig. 

 

Sen var det dags, fick dra upp benen så långt jag kunde och ner med hakan i bröstet och sen trycka på för kung och fosterland. Tryckte, andades, tryckte, andades och sen var den värken över. BM frågade om jag ville känna toppen på huvudet, och det ville jag, det var jättemjukt. Nästa krystvärk blev tuffare, det spände och jag kved som jag hade lovat mig själv att inte göra, men det kändes som att jag skulle delas itu, inte bakåt men fram, som att jag skulle spricka upp till naveln typ. Pressade på ändå och vid nästa värk sa de till mig att bebisen måste komma ut nu, så du måste trycka på ordentligt. Och allt jag kände och tänkte var "det går ju inte, det är omöjligt.." Jag tryckte, kämpade på sålänge de sa "lite till, lite till, lite till, lite till" 

 

Plopp. 14.21 - Allt blev suddigt och helt plötsligt låg det en liten bebis på mitt bröst. Jag kunde inte röra mig, chocken var så överväldigande. Där låg ett litet liv på mig och grät, det finaste gråt jag någonsin hört. M var inte lika chockad som jag men han var tagen, väldigt tagen. BM såg det och försökte kontakta oss, frågade om vi vill se vad det var för något, lyfte upp bebisen och tog av handduken. Jag tittade rätt på snippan men förstod inte vad det var. Det kunde lika gärna varit en snopp. Jag kunde inte ta in informationen, var fullständigt överfylld med information. "En liten flicka" sa undersköterskan, som nog förstod att ingen av oss förstod. Och jag som trodde att där inte fanns plats för mer chock, ack så fel jag hade. En flicka, vi fick en flicka. Visst visste jag att det var 50% chans att de skulle bli en liten tjej, men var ändå så inställd på en pojke. M också. Men där låg hon, på mitt bröst, vår dotter. 

 

Vi stannade en natt, eftersom Thea hade bajsat i fostervattnet så var de tvugna att ha kvar oss för observation. Åkte hem dagen därpå efter godkänd läkarundersökning. 

 

Så, det finns massa små detaljer som kommer tillbaka med jämna mellanrum, men de är oviktiga i helheten, och nu har ni fått ta del av min förlossning. Jag är väldigt nöjd med den och absolut med slutresultatet. Hade jag fått ändra en sak, så är det lustgasen. Jag hade inte tagit den, utan fortsatt att ta värkarna bara med hjälp av M och när de blev för tuffa så hade jag tagit Epiduralen. Men ja, jag är nöjd och så tacksam för vad jag fick ut av det. 

Jag mår fysiskt bra, kroppen återhämtade sig snabbt. Precis som med graviditeten är jag imponerad av hur snabbt min kropp sköter det som behövs skötas, magen försvann, mjölken kom och det lilla jag sprack läkte på någon dag. 

Psykiskt dock, har jag vart ett vrak sedan i onsdags. Våra första dagar hemma var lugna och sköna. Vi hade tid till varann och allt kändes bra. 

Sen kom onsdagen, bonusbarnen skulle till oss. Jag fick på tisdagskvällen en släng av baby blues, tittade på Thea och fylldes med så myclet lycka och kärlek men tårarna bara sprutade, jag ville ha mer tid innan huset fylldes med tjo och tjim. Vi har ju inget sovrum, utan sover i vardagsrummet (ifall någon missat det). Så utan frizon och helt naken (metaforiskt) blev jag helt förstörd av att de kom och skulle pilla med sina förkylda (dock tvättade, men ändå) fingrar på min lilla lilla människa. Som fortfarande var/är så ny. Och det skreks och bråkades och slogs o var med andra ord som vanligt med dem o mellan dem. Men för mig var det för mycket. Jag ville bara ha lugn och ro och jag ville att min man skulle vara med oss och kunna fokusera på oss endast. I alla fall tills vi alla tre verkligen landat i den här nya verkligheten. 

Ovanpå det blev jag rädd för allt, för hennes skull. Snö är kallt och jag ville inte gå ut med henne. Bilar är farliga, människor är bacillfyllda, vagnen är så stor för hennes lilla kropp, ja, jag blev rädd för allt. 

Men jag kämpar på, vi har åkt bil både med pappa och själv, hon har badat sitt första bad och vi har gått en liten promenad. Jag har gråtit vid varje tillfälle men jag har gjort det! Och det känna bättre efter varje sak jag gör. Det är bara till att göra det. Sakta men säkert börjar jag känna mig stabilare och starkare igen (tycker fortfarande att kylan och blåsten vi har här är ett jäkla påfund) och imorgon lämnar vi barnen, vi har en ny deal nu ett tag framöver för att vi ska flytta och få en chans att bara vara vi tre och verkligen bli hemma tillsammans, tack och lov. 

Finaste sköldpaddan <3

Men jag lovar att återkomma såfort vi landat. 

Äntligen! Efter en hel natts värkar hemma åkte vi in vid sju imorse. Klockan 14.21 ploppade vår fina tjej ut, 3375 gram tung och 51 cm lång. 

Har däremot haft förvärkar inatt, typ mensvärk. Höll mig vaken till ungefär klockan fyra o sen somnade jag mitt i en värk så när jag vaknade var värktimern på 98 minuter. Ingen dålig värk ;) så något verkar vara på gång, hoppas förkylningen försvinner först bara. 

Idag ska jag till BM för överburenhetskontroll. Får se om hon kan trolla igång mig kanske. Storasyster är hos mamman med sin ögoninflammation över dagen, lilla tjejen var så svullen imorse o helt varig i ögonen, men pigg som en lärka. Underligt fenomen det där med sjuka barn. Hon höll låda hela morgonen o skulle springa o hoppa överallt, man vill typ skaka henne och säga: "du är sjuk, var utslagen och sov unge!"

Jag ska i alla fall dricka te och sova nu mellan allt som måste göras idag. :)

Tål du inte ett väldigt gnälligt och negativt inlägg så vänd bort omedelbums. 

 

Usch och fy fan rent ut sagt för denna dagen. I alla fall eftermiddagen/kvällen. 

 

Jäkla unge till att inte komma ut, är så färdig med detta nu. UT!! Helst igår. Står inte ut med bonusbarnens bråk och tjat, och förkylningar som verkar bli värre bara (ber till högre makter för att slippa feber på dem, för jag har ett par läkarbesök imorgon som jag måste gå på, o dra med mig ett sjukt barn har jag ingen lust med, dels för min skull men framförallt den sjuke som behöver vila). Försäkringskassan, som har betalat ut föräldrapenning till mig; dvs vet att jag är gravid, har helt plötsligt tappat bort mitt intyg om att jag är gravid och vill inte betala ut mer pengar till mig. Ringa dit är ju spännande, antingen får man inte ens plats i kön eller så får man plats 200+ (har i skrivande stund avverkat ca 120 platser). Dessutom fick jag en faktura idag från ett företag som jag inte har något abonemang hos, lurendrejare. Ovanpå detta har jag återigen fått urinvägsinfektion och bebis är för stor för mitt inre o jag kan inte sitta på något bekvämt sätt och höfterna gör ont. KOM UT!!! Innan jag förlorar förståndet fullständigt. 

 

Kom ut. nu. tack.

Jag hoppas, hoppas, hoppas på att hen kommer senast i helgen. Tycker det är dags nu, resten av familjen håller med. Så Lille Skutt är nedröstad om hen vill stanna inne längre än så. 

Noll bebisar levererade. 

 

Vi flyttade lite igår till den nya lägenheten, eller rättare sagt, till vår nya källare. Vi tömde vårt förråd fyllde det nya. Lägenheten håller på att renoveras så vi kan inte flytta på riktigt, vilket vi håller på att bli tokiga på, för vi är båda så redo och laddade för att flytta till vårt nya hem. Så vi flyttar det vi kan, dvs sånt som ska vara i källare och sånt som inte ska användas här hemma. Jag blev källarflyttare eftersom de sakerna inte vägde något och mannen blev lägenhetsansvarig eftersom vår nya lgh ligger på tredje våningen utan hiss. Och jag får andnöd bara av att gå upp där med min egen vikt, haha. Men att sköta källaren gjorde sitt också, var helt färdig när det var klart. 

 

Sen spenderade vi kvällen i soffan och tittade på Full Metal Jacket, fick några sammandragningar, men de avtog ganska fort när kroppen kom mer och mer i vila. Men min man trodde att det skulle sätta igång och satt som på nålar, trots att jag försäkrade honom att det inte är på gång och att det inte kändes som att det skulle komma igång heller... "Hur kan du veta det?!" tyckte han.. Men jag hade rätt. Ingen bebis. 

 

Idag hämtar vi barnen igen för vår vecka, ska bli härligt att vara vi fyra igen, inga gäster och inga helger att fira. Sen får vi se om syskonet dyker upp under veckan eller inte. Inbokat barnmorskabesök på fredag i alla fall, överburenhetskontroll, hur kul är det på en skala? Kom ut bebis! 

 

Här är magen i alla fall, fyra dagar overdue.

Lille Skutt är fortfarande M.I.A och håller sig borta med en stark envishet. 

 

Det är rätt blandade känslor, ena stunden är jag så laddad och redo för att det ska sätta igång. Men lika snabbt kan det skifta och jag är rädd för hur ont det kommer göra och då känner jag mig långt ifrån redo och vill att hen stannar inne i minst en månad till. Så går det fram och tillbaka. Längtan och förtvivlan. 

 

Inatt ökade trycket neråt, och det kändes tyngre när jag gick upp för att kissa (min stackars man vaknar varje gång och undrar hur det är med mig) och det känns som att jag har mer sammandragningar, fortfarande helt smärtfria, men de kommer oftare och håller i sig lite längre tror jag. Eller så är det bara önsketänkande. Dessutom vet jag inte om det betyder något eller om det bara är vad det är.. 

 

Mina tankar är rätt spridda, så jag hoppas att ni har överseende med att inläggen också blir ofokuserade. :)